Jag tror att jag var tolv år gammal första gången min pappa tog med mig och min syster ut i skogen på julaftons morgon för att stjäla gran.
Det var alldeles olidligt spännande. Vi parkerade bilen på en liten smal grusväg, och letade oss sen in bland granarna. Varje gång vi hörde en bil, eller såg lyktorna, kastade vi oss ner i lera, snöfläckar och granris, och höll andan av spänning och nervositet.
Ofelbart, varje gång, valde vi en för stor gran, så när vi väl hade huggit den och baxat tillbaka den till bilen, och kört tillbaka till huset, behövde pappa alltid ta av en rejäl bit för att ens få ner den i julgransfoten. Sen pyntade vi. Och granen förvandlades.
Vi hängde försiktigt upp mormors vaxfigurer, och glaskulor. Farmors målade porslinsklockor, och girlangerna med danska och svenska flaggor. Glitter, rakt ner från toppen, och ljushållare med riktiga stearinljus. Till slut: Stjärnan.
Varje år tittade mamma på granen och skrattade. Och varje år konstaterade vi alla att årets gran nog var finast hittills.
Jag var över tjugo innan jag förstod att den där skogen där vi trodde att vi stal vår gran, den var pappas. Han hade lurat oss i alla år. Och jag vet inte riktigt vad det säger om mig, men lite besviken blev jag. Det var något med det där regelbrytandet, det där olagliga, som var så … rätt, på något sätt.
I hjärtat av julen, i hjärtat av allt pynt, alla förhandlingar, allt familjefokus och all mat, finns de som bröt alla regler. Där finns barnet Jesus som föddes utom äktenskapet, han som så småningom avrättades som en brottsling, och redan från sin födsel jagades av myndigheterna. Där finns den unga kvinnan Maria som deklarerade att alla härskare ska störtas från deras troner, och som fick fly landet med sin baby. Där finns herdar, som sågs som knappt bättre än rövare, och utlänningar som kommer resande med överflödande gåvor. Ingenstans, däremot, finns det som är normalt och standardiserat. Den första julen var inte väldoftande, inte harmonisk.
I hjärtat av julen finns gränsöverskridande nåd och kärlek. Det är en tid då sorg och glädje tvinnas samman. Där finns ensamhet och gemenskap, rädsla och trygghet, det som är alldeles nytt, och det som är väldigt gammalt. Mötesplats mellan himmel och jord, för den här natten föddes Gud som ett barn.
Nuförtiden köper jag gran. Jag pyntar den ordentligt, och har en massa idéer om vad som får och inte får hängas upp i min gran. Men jag tänker på min barndoms grangalenskap med glädje, för den påminner mig om att julen, precis som reglerna, är till för människorna, och inte tvärtom. Den granen ger mig, varje år, en påminnelse om att Jesus föddes för att dela vårt kaos och vårt mörker. Och det betyder att hur än min och din jul blir, så är det en riktig jul, en äkta jul.
Ära åt Gud i höjden. Gud är här.
Lämna ett svar