En pappa kom till Jesus för att be om hjälp åt sin son som var besatt av en demon och hade det mycket svårt. ”Hjälp mig om du kan” säger han. Jesus svarar honom att ingenting är omöjligt för den som tror och då svarar pappan tillbaka med några bevingade ord:
”Jag tror, hjälp min otro.”
Som för många andra prövade föräldrar har han redan tänkt igenom situationen många gånger och har svårt att se att något skulle hjälpa men han vill ändå försöka.
Tage Danielsson sade en gång ”utan tvivel är man inte riktigt klok” (också det bevingade ord). Så är det ju verkligen. Ibland sägs det att det talas för lite om tvivel i kyrkan och att den som tvivlar känner sig ensam med sitt tvivel. Det är viktigt för alla människor att vi får vara ärliga mot oss själva så att vi får lov att känna det vi känner och tänka det vi tänker.
Jag tycker själv att det är lite svårt att tala om tvivel, inte för att det skulle vara fel att tvivla utan för att det liksom är svårt att säga hela sanningen. I varje givet ögonblick har jag både tro och tvivel (och otro, en ovilja mot att blanda in Gud i mitt liv) inom mig. Berättar jag om mitt tvivel är det ju inte hela sanningen, jag har ju också tro! Och talar jag bara om min tro så döljer jag det faktum att jag har både tvivel och otro också.
Har man väl konstaterat att vi har flera tankar och känslor i oss på samma gång så tycker jag att det inte blir lika skrämmande att erkänna sina tvivel. Det blir inte lika mycket en fråga om vad jag känner som vilken röst inom mig jag väljer att lyssna mest på. Rösten från våra tvivel kan bli så stark att vi tror helt på den.
Men vad händer om vi tar ett steg till och tillåter oss att tvivla på våra tvivel? Väger de här invändningarna jag har verkligen så tungt? Exakt vad i min tro är det som är hotat om tvivlen har rätt? Står och faller verkligen alltihop med detta?
Tro på sina tvivel och tvivla på sin tro, eller tro på sin tro och tvivla på sina tvivel?
Vi återvänder till pappan i bibeltexten. ”Jag tror, hjälp min otro”. Vad betyder det? Han lär oss att man kan be om hjälp också med att tro. Det är inget man måste klara på egen hand. Och han har ju trots allt tillräckligt med tro. Tillräckligt för att han skulle gå till Jesus och be om hjälp från första början. Och han får ju faktiskt också det han ber om.
Tro är inte någon psykisk muskel som vi kan träna upp så att vi alltid är tvärsäkra på allt som gäller Gud. Tro är just det att vi vänder oss till Gud med det vi bär på. Också med vår brist på tro.
Man kan rentav vända på det och undra vilken tro det är som är starkast egentligen. Är det kanske snarare den som talar ärligt med Gud som tror mest? Som litar på Gud mest? Ärlighet brukar ju vara måttet på hur nära vi kan komma varandra.
Tomas Jarvid, präst
Lämna ett svar