Breven till Gabriel

Hej Gabriel.
Det är Maria, du vet, från Nasaret.
Jag vet inte om man får skriva brev till änglar.
Men jag måste fråga:
följde det inte automatiskt med någon slags värdighet
med mitt heliga uppdrag från Gud?
Något som låter mig gå genom detta
oberörd, smärtfri, oförnedrad
iklädd min utvaldhet som en mantel?
Så är det inte för mig.
Kroppen sviker på många sätt.
Den gör ont, den sväller, huden sträcks ut
och låt oss vara ärliga, Gabriel. Den läcker.
Min själ själ prisar Herrens storhet,
Min ande jublar över Gud, min frälsare.
Men min kropp gör mig illa.
Varför?
Hälsningar
Maria

Hej igen Gabriel!
Du är ju en ängel.
Och typ, antar jag, en slags man.
Med killnamn iallafall.
(Apropå det här med namn.
Jag vet att du sade
att vi skulle kalla babyn Jesus,
men det är så vanligt.
Jag tycker att hans namn ska vara
Allvis härskare. Gudomlig hjälte.
Evig fader. Fridsfurste.
Eller ja, något i den stilen)
Så jag antar att du inte vet. Men.
Mina inre organ knuffas undan.
Det är mäktigt. Men obehagligt.
En graviditet är en högtidlig tid.
Men det finns inget majestätiskt
över de här nio månaderna.
Är det det här jag har blivit utvald till?
Tappa kontrollen över mig själv?
Bara följa med dit kroppen leder?
Själen följer, som en sladdrig vagn,
dragen av en halsstarrig åsna.
Från denna stund
ska alla släkten prisa mig salig.
Men det bara för att de inte
kommer att veta detaljerna.
Maria.

Gabriel, did you know?
Annars kan jag berätta.
Det finns inga barnförberedelser,
ingen stickning i världen,
som kan ta bort oron och rädslan.
Nu ska vi dessutom ut och resa.
Den här kroppen fungerar knappt
när jag sitter stilla på en stol
och nu ska jag gå nästan 16 mil.
(17, om vi tar väg 90)
Och visst, kanske finns det en åsna
för mig att rida på
men det vet vi inget om
det står inget om det i Helig skrift.
Och dessutom: en åsna!
Höggravid. På en åsna.
Det kan låta vackert.
Men det är det inte.
Gabriel, did you know?
undrar Maria

Hej igen Gabriel,
jag skriver till dig från ett stall.
Och jag måste bara säga:
Herren har vänt sin blick
till sin ringa tjänarinna.
Han är här nu!
Jesus.
Det är det perfekta namnet.
Jesus.
Han är värd varenda ögonblick av smärta.
Varenda förnedrande kroppslig detalj.
Varenda sekund av oro.
Jag klagade på det ovärdiga,
kommer du ihåg?
Men nu vet jag:
välsignad är inte detsamma
som fri från lidande.
Nej, min värdighet är en värdighet
sprungen ur ovärdighetens tid.
Och vilken gåva jag har fått.
Den största.
Han störtar härskare från deras troner
och han upphöjer de ringa.
Himlen jublar,
och gossen äter.
Änglar sjunger,
och min kropp blir långsamt hel igen.
Hungriga mättar han med sina gåvor
och rika skickar han tomhänta bort.
Så. Gabriel, tack för att du kom med
kallelsen, uppdraget,
att jag fick vara med om det här.
Till och med det svåra.
Kanske möter vi helighet enbart
genom att helt förlora vår värdighet?
Det är värt att fundera på, Gabriel.
Under tiden (och alltid) –
Ära i höjden åt Gud
Och på jorden fred
Åt dem han har utvalt.
Din vän
Maria