Han som stöttar

Suckande tittade hon sig själv i spegeln. Ögonen som mötte henne var trötta. Glanslösa.
Misslyckad, tycktes hela bilden skrika mot henne. ”Du är misslyckad!”
Hon kände sig som en förlorare, misslyckad, usel.

Han suckade lite när han såg hennes självförakt. Varför hade hon inte bett om hjälp? Han kände henne väl, bättre än hon kände sig själv. Han ville gärna stötta och hjälpa henne. Han rätade på axlarna, lyfte handen och knackade på dörren.

Hon hade blivit förvånad när hon såg honom, han brydde sig alltså om henne? Även efter detta. Men hur? Och vågade hon verkligen berätta precis hur hon tänkte och kände? Tänk om han skulle vända henne ryggen.

Nu satt de vid köksbordet med varsin mugg varm choklad. De hade pratat länge, pratat och gråtit. Skrattat genom tårarna. Suttit tysta och sedan pratat igen. Nu satt de där och drack varm choklad ur två omaka muggar.

Hon tänkte att bara doften av choklad räckte för att skrämma bort alla hjärnspöken. Nästan.

– Varför bad du inte om hjälp? frågade han försiktigt.
– Jag vet inte, sa hon och ryckte på axlarna. Jag ville väl visa mig stark och duktig.

De satt tysta en stund. Sedan sade hon det.

– …och så var jag rädd …för dig. Han satte ner muggen och tittade förvånat på henne.
– Rädd? För mig? Varför då?

– Ja , men – titta bara på dig! Hon viftade med handen mot honom. Du är ju liksom perfekt! Gör allt rätt och riktigt och tar rätt beslut, och alla ser upp till dig, och du är alltid så mild och snäll och kärleksfull!

Han kunde inte låta bli, han skrattade. Ett mullrande skratt som kom från hjärtat.

– Jag tappar också humöret ibland, sade han sedan.
– Jo, sant. Den där gången när du körde ut alla var du inte så jättemild och söt. Hon log åt minnet.
– Ja, sa han, men jag blev så upprörd när jag såg vad de gjorde. Förvandla området till ett….han letade efter orden.
– Jo, sa hon tveksamt, men att göra en piska, välta borden och köra ut alla köpmännen ur templet kanske var, tja, lite att ta i?
Han skrattade till lite och ryckte på axlarna.

– Jag tror faktiskt att jag behövde göra det. Just då. Bli arg.

Hur kunde han säga så om sig själv? Hur kunde han jämföra sig med en vanlig människa?
Hon tittade länge och fundersamt på honom. Han mötte tålmodigt hennes blick, väntade.

– Du vet verkligen hur det är? Hon tittade förvånat på honom. Det känns som att du har gått igenom precis samma saker som vi.
– Ja, svarade han enkelt.
– Men om du kunde stå emot, om du alltid har valt rätt, varför föraktar du då inte oss som misslyckas hela tiden?
– Därför att jag älskar er.

Hon tittade undrande på honom. Han såg på henne tvärs över köksbordet och förklarade.
– Jag älskar er över allt annat, därför vill jag också hjälpa er. Jag förstår när det är svårt, när ögonen som möter i spegeln har slocknat på allt hopp. Och jag älskar er. Därför vill jag hjälpa. Det enda ni behöver göra är att fråga, och att vara öppna för den hjälp jag vill ge.