På påskdagens morgon gick några kvinnor till Jesus grav. Deras djupa sorg byttes till förvåning och sen till en försiktig glädje – han var inte död.
Jag tror att dom först inte vågade lita på glädjen. Att dom inte kunde förstå. Att dom inte kunde ta in. Hur det som verkat så mörkt plötsligt kunde vara så omslutet av ljus. Det var så osannolikt, verkligen, alltihop. Och sen efter möten med nån ängel och lite lärjungar, så insåg dom alltmer att den försiktiga glädjen var för klen för det som hänt. Och kanske byttes det försiktiga i hejdlös glädje.
Det är en hejdlös dag på kyrkoåret, påskdagen. När död vänds till liv. Glädjen är osannolik och orimligt stor. Det finns ingen större glädje. Det är den största glädjen.
Och för mig är det den svåraste glädjen. Den förbehållslösa. Den hejdlösa. Den på något sätt orimliga.
Jag är mer för en försiktig glädje. En gryningsglädje. När solen precis bryter igenom försiktigt. När ljuset kan anas i mörkret. Det där andra är liksom för starkt. Jag tappar fotfästet och är rädd att svepas med. Och kanske är jag också rädd att den inte riktigt håller, den där starka glädjen. Att det som verkar för bra för att vara sant nog inte är sant ändå. Den är oironisk, den där starka glädjen. Den öppnar hjärtat och omfamnar livet. Alla vemodsargument, all skepsisism och alla tveksamheter sveps undan. Mörkret är ljust. Väldigt ljust. Bländande ljust.
Och mitt hjärta drar ihop sig, för det blir för ljust. För om jag öppnar, vågar tro att det är sant, det som berättas i påskens evangelium, kanske jag kan bli besviken, lurad. För det är så osannolikt bra, det där, att döden inte är slutet. Att hoppet kan få leva. Det är för bra för att vara sant. Verkligen.
Och ändå. Tussilago vid vägkanten, vårsolens värme, påskpsalmerna och orden ”Var inte förskräckta” ger mig ett försiktigt mod. En försiktig glädje.
Vid några tidpunkter i mitt liv har den försiktiga glädjen bytts till hejdlös. Jag har vågat tro, öppnat mitt hjärta på vid gavel och litat på att jag inte blir besviken, lurad. Några kallar det en frälsningsupplevelse. Och kanske är det vad det är. En upplevelse av ett vidöppet hjärta och en hejdlös glädje.
Påskdagens morgons försiktiga glädje har bytts till en stor, en orimligt stor glädje. Jag övar mig på tillitens och det öppna hjärtats påskglädje. Den största, orimliga, osannolika glädjen. Och jag övar mig på att inse, att det som verkar för bra för att vara sant ändå ibland kan vara det. Sant.
Gud, hjälp mig att våga öppna mitt hjärta och lita på att det är sant. Hjälp mig våga uppleva ljuset utan förbehåll. Amen.
Maria Agstam Häggkvist, präst
Lämna ett svar