”Oroa er inte”. Så säger Jesus i bibeltexten för denna söndag. Eller ska man vara noga så står det ”Gör er därför inga bekymmer” men innebörden är ju densamma. Det är berömda ord från Jesus ”bergspredikan”. Att inte oroa sig över varken idag eller imorgon.
Man kan vara lite ambivalent inför de orden. En del stunder känns det härligt och uppmuntrande, andra gånger framstår det som ett ganska värdelöst råd att få. Lite som om någon sade åt en att inte tänka på grönt. Man kan väl inte sluta att oroa sig bara sådär? Då blir sällan följden att man oroar sig mindre utan kanske snarare att man dessutom blir sur. Eftersom man inte blir tagen på allvar med sin oro. Terapeuter har sagt att det är vanskligt att ha ”negativa mål”, sådant man ska låta bli att göra. Som att oroa sig. Och även om många av oss har mindre problem än de Jesus nämner (mat på bordet och kläder på kroppen) så är oroandet verkligen ett problem för oss. Vi vill ha frid men hur ska det gå till? Hur tänker man bort sin oro?
Om man vill sluta tänka på grönt så är enda sättet att tänka på något annat istället. Har man en låt på hjärnan är det enda sättet att bli av med den att börja sjunga på en annan. Det går liksom inte att tömma tankarna, bara att fylla på dem. Och jag tror det är just det Jesus säger här också. Vi ska lägga till något helt avgörande! Han fortsätter nämligen med att säga: Er himmelske fader vet vad ni behöver. Sök hans rike och hans rättfärdighet. Så ska det nog ordna sig med det andra (fritt omskrivet av mig).
Det gäller att lägga till det perspektiv som lätt faller bort när stressen ökar. Att det finns en Gud som känner och älskar oss. Vi får rikta vår uppmärksamhet mot honom, mot hans rike (och den lilla del i det som består i vad Gud vill oss) och hans rättfärdighet (att få upp ögonen för att allt i vårt liv beror av hans godhet mot oss). Var dag har sina plågor ändå men när vi vänder oss till Gud står vi plötsligt inte ensamma med att bära dem. Och tillsammans med Gud kan många problem se väldigt annorlunda ut. Det är inte fråga om att fly sina problem utan om att byta perspektiv. Till ett som enligt vår kristna tro stämmer bättre med verkligheten.
Som predikant brukar jag mest läsa bibelord som det här på begravningar. Kanske kan det verka som ett dåligt val så tyst inom mig brukar jag tänka mig invändningarna som kanske finns i åhörarna. Hur är det med Guds trofasthet och att allt ska gå bra nu när min vän är död? Mitt eget svar på det är att om vi får öva oss dag för dag i att erfara att våra liv ligger i Guds goda hand så kan vi öva oss i att lita på den handen. Och när vi möter vår sista dag i livet är det likadant. Vi är i Guds hand vare sig vi lever eller dör. Det är inte lösningen på något speciellt problem Jesus lovar oss utan lösningen på allt som skrämmer oss.
Lämna ett svar