”Är du min morsa, eller?”

Den som jobbar med ungdomar får höra det ibland. När vi försöker hålla ordning, vill fostra och forma. Jag tror att dom flesta av oss gör det med omtanke och respekt, det där fostrandet, men det kanske inte alltid verkar så.
Ibland har jag hört det sägas med ironi, ibland med ett skratt och ibland med ilska och frustration: ”Är du min morsa, eller?”

I bibeltexten idag kommer Jesu mamma och syskon och söker honom. Han frågar samma fråga men från ett annat håll: ”Vem är min mor och mina bröder?” Och jag har ofta känt att det är en sorglig grej. Jag har tänkt ur mammans perspektiv, att Jesus inte vill kännas vid sin familj längre. Att han liksom växt ifrån dom. Ur en mammas perspektiv är det sorgligt.

Men idag tänker jag vidare och tänker att Jesus inte sa upp släktskapet den där dagen. Snarare vidgade han begreppet om vem som är familj.

Precis som jag gör, när jag visar omtanke och vill vara med, hjälpa och fostra andra ungdomar än mina egna.

Jag vill svara den där morsa-frågan, att: Ja, på sätt och vis är jag det. Din morsa. För om vi ska leva tillsammans i den här världen, så får vi påminna varann om vilka sätt som är bra att leva på. Och då är vi liksom familj, vi hör ihop. Dina handlingar får konsekvenser i mitt liv. Och vi får hjälpas åt att påminna varann, att fostra och forma varann.

Och jag tänker också ofta att Gud är som en tålmodig morsa. Som ser på oss med kärlek, alldeles oavsett hur vi lyckas med dom uppgifter som är oss givna. Och som gett oss syskon att växeldra med, att leva tillsammans med, efter bästa förmåga.

Och egentligen. Det där med att växeldra, kan ju också innebära att vi får turas om att vara ”morsa” för varann. Att det aldrig kan vara bara åt ett håll som omtanken och formandet går.

Fast vi kan aldrig turas om att vara Gud, och det är nog tur. För tålamodet i den himmelska föräldern är som Guds frid, det övergår allt förstånd.

Nästa gång någon frågar ”är du min morsa, eller?” ska jag tålmodigt le och svara att: Ja, just den här gången fick jag vara det. Nästa gång kanske det är din tur. Det vore bra om vi kunde turas om, när du ser något hos mig som behöver formas i omtanke och respekt. Så att växeldragandet kan hjälpa oss båda att bli bättre.

Och kanske ler Gud någonstans och tänker att dom där människornas försök till att förstå mig och meningen med livet, dom försöken övergår ofta allt förstånd.