Jag åt tomatsoppa här om kvällen, sådär färdig som det bara är att hälla upp i en kastrull och värma på. När jag åt soppan så påmindes jag av min mormor. Jag minns hur hon brukade be mig köpa med den ibland och hur vi ibland åt den tillsammans vid hennes vardagsrumsbord. Vi åt och umgicks mormor och jag.

Nu var längesen vi åt soppa tillsammans min mormor och jag. Hon finns inte i livet längre. Men mina tankar går ofta iväg till henne, till allt som blev och inte blev. Jag tror att det är många av oss som delar erfarenheten av att sorg och saknad kan svepa över mitt i vardagen. Mitt i de där vardagliga ögonblicken där vi annars skulle haft den personen med oss. Kanske delat samtal över en soppa. Eller när vi gör något som vi vet att den där personen som inte längre finns med oss skulle älskat att vara med på. Sorgen och saknaden kan överfalla oss i ögonblicket. Senare kan vi återgå till att leva vidare, som att inget är förändrat. Fast allt faktiskt är lite förändrat i grunden, någon saknas av oss.

Som präst så får jag många tillfällen att fundera över sorg och våra olika sätt att ta oss an den. Vi människor sörjer på så många olika sätt. Det är viktigt att vi får sörja på det sätt vi behöver, men vi behöver inte vara rädda för sorgen. Inte för att visa den, eller för att våga prata med den personen som kanske befinner sig i sorg.

Vissa människor jag möter som förlorat någon nära frågar mig om sorgen någonsin går över. Jag är inte säker på om den gör det, men tidigt i min prästtjänst fick jag en bild med mig av en kollega som verkligen hjälpt mig. Vi pratar ofta om att det ska komma en dag då vi kommer gå vidare och det låter som att vi kommer lämna sorgen och saknaden bakom oss. Jag fick istället med mig bilden av att sorgen var som en kärna och vi rörde oss i cirklar runt den. Allt eftersom blir våra cirklar allt vidare men sorgen och saknaden består. Ibland när sorgen drabbar oss fast tiden gått så går vår cirkel lite närmare igen. Den bilden har hjälp mig.

I helgen är det Allhelgonahelgen, en helg som har kommit att bli en av de största kyrkogångshelger. På kyrkogårdarna samlas många av oss för att tända ljus och minnas. Många av våra cirklar rör sig denna helg lite närmre sorgen och saknadens kärna. Många med mig kommer säkerligen tänka på dem som gått före oss och dem vi saknar. Ljus tänds överallt som en påminnelse om att ljuset lyser i mörkret. Jag påminns om löftet om ett liv hos Gud, i helgens text påminns vi att även hårstråna på vårt huvud är räknade av Gud. Så stor är Guds kärlek för oss, och kanske får vi tro och hoppas att vi kanske får möta igen.

Till dess får vi tända ljus, våga röra oss bland minnena och kanske äta mormors favoritsoppa. Vi ska inte rädas sorgen, med den följer ljus i mörkret.