Det finns en julsång som handlar om en liten trumslagarpojke. Han har inga förmögenheter att skänka till Jesusbarnet, inga lamm heller, utan det enda han kan ge är sin musik. Så han spelar för barnet i krubban.
Om man tänker bort det ganska uppenbart vansinniga i ett trumsolo för ett nyfött barn och dess utmattade mamma, så finns där en tanke som är värd att hålla fast vid: att komma med det man har och kan och är, som en gåva till Jesus.
Stjärntydarna, sin tids främsta vetenskapsmän, kommer med guld, rökelse och myrra. Jag tänker mig att alla tre gåvorna hade någon slags koppling till deras uppdrag. De försökte förstå världen, historien och framtiden, och de tog med sig gåvor som skulle kunna vara en ung frälsare till nytta: rikedom, läkedom och böner. Men precis som att vi inte kan veta hur våra gåvor ska komma till nytta, blev säkerligen guldet användbart för att betala transporten när den lilla familjen snart tvingades fly till Egypten. Och myrran kanske blev användbar för känslig babyhud, och rökelsen för de desperata bönerna hos en familj på flykt.
Vi kommer med våra gåvor, men vi vet inte hur de kommer att komma till användning.
Nu kanske det finns någon som läser det här som tänker: Men jag har inget att komma med. Jag har inga speciella gåvor. Jag kan inte tala, eller måla, eller sjunga. Jag är inte rik eller en framgångsrik vetenskapsman. Vad ska Gud med en sådan som mig till?
Desmond Tutu sade en gång, i min översättning: ”Vi kan komma att bli överraskade över vilka människor vi finner i himlen. Gud har en svaghet för syndare. Hans krav är rätt så låga.”
Gud ser förmåga där vi ser oförmåga, kunskap där vi ser okunskap, värde där vi ser värdelöshet. Gud ser gåvor där vi inte ser några alls. Gud ser dig och mig.
Den där rökelsen, det där guldet, och krukan med myrra? Kanske är de inte viktiga alls. Kanske är de som vår tids blomsterbukett eller chokladask eller flaska vin när vi kommer på besök. Och trumslagarpojkens solo, kanske är det inte viktigt alls. Det är att de kommer till barnet som spelar roll, oavsett om de kommer med famnen full med presenter eller ej. Det är de själva som är gåvan. Det är du själv som är gåvan.
Detta är vad jag önskar oss alla detta nya år: att få glömma alla tankar på vilken prestation eller egenskap som skulle kunna göra oss värdiga Guds kärlek, och att i stället få vila i att vi själva är en gåva. Att få öva oss själva i att se att det är att vi står där inför Jesus som är det stora, inte vad vi kommer med eller hur begåvade vi är. Vi står där, helt enkelt, tillsammans. Där, alldeles intill det största miraklet, blir våra titlar och examina och personbästa i gymmet ganska oviktiga.
Vi kommer med våra gåvor, som en gåva i oss själva, men vi vet inte hur de kommer till användning. Vi vet inte hur Gud kommer att använda oss, men vi ställer oss till förfogande.
Det är vi, det är du, som är gåvan.
Lämna ett svar