De ärr vi inte ser

Jesus har alltid sett längre än till ytan, ser de ärr vi inte visar upp, för oss själva eller varandra. Kanske hände det här när Jesus mötte kvinnan vid Sykars brunn:

Kvinnan vid brunnen blev förvånad över att han, som inte borde prata med henne, gjorde just det. De växlade några ord, och han bad henne hämta sin man. Hon kände skammen överväldiga och hon sa att hon inte hade någon man. Det var ju sant. De ville aldrig mer än det där, det som hon inte ville prata om. När han dessutom sa att det var ytterligare fem män ville hon bara sjunka genom jorden. Men han fortsatte: ”De har gjort dig väldig illa, eller hur?”

Vad menade han nu, det var ju hon som hade orsakat detta. Hon var smutsig och skamlig. ”De har gjort saker mot dig som har skadat dig”, sa han. Hon blev på sin vakt. Var han ännu en i raden av de där. Vad ville han ha? Vänlighet hos män brukade inte vara ett gott tecken. Hon orkade inte mer och hade smugit till brunnen för att slippa dem, åtminstone idag.

När hon lyfte blicken mötte hon en varm medkännande blick. Sakta men bestämt sa han: ”Så här får de inte behandla dig. Det kommer en ny tid. Detta tar slut nu. De får inte skada dig mer.” Det var något med hans röst eller det han sa. Det rörde vid något i henne. Hon svarade med låg röst: ”Jag har slutat önska att det finns något annat än detta. Det är jag som gjort att de gör så här. Ibland har jag gått till dem, till en av dem. Det är jag som…”. Han avbröt henne: ”Du gick dit för att han var den enda du kände dig sedd av? Det är ingen annan som ser dig?” Hon sänkte blicken igen.

”Det är inte du som bär skulden”, sa han med eftertryck.”Men jag känner mig smutsig”, invände hon. Han svarade: ”Om det är okej för dig så kan vi sitta där borta. Jag vill lyssna, om jag får?”

Hon berättade trevande, bokstav efter bokstav, ord efter ord. Emellanåt när skammen kändes för stark gjorde hon långa pauser. Men han fortsatte tålmodigt att lyssna. Det var som han tog in varje bokstav av det hon sa. Då och då ställde han frågor och inflikade saker. Det hände något i henne som hon inte förstod. Något berörde henne.

När hennes ord efter en lång stund började sina av trötthet, kom det en samling män gående. De såg smått förvirrade ut. De ropade efter någon mästare. De verkade leta efter honom, han som hade lyssnat på henne. Hon uppfattade namnet Jesus. Var det så han hette?

Med en blandning av oro och en svag aning av frihet reste hon sig hastigt och rusade iväg. Hon som under lång tid sakta krympt och tystnat hörde sig själv ropa: ”Han, han där, det är något speciellt med honom. Jag vet inte vad han gjorde, men det var något bra.” Och för sig själv viskade hon: ”Han såg mig. Jag är någon.”

Gud ser längre än till ytan, till de ärr vi inte visar upp för oss själva eller varandra.