Till innehåll på sidan
mariaagstamhaggkvist

I krig känns bristen på kärlek.

Jag har tänkt mycket över bibelordet om tro, hopp och kärlek den senaste tiden.

Jag vet att jag läste en text av Tomas Sjödin för ganska många år sen, där han skrev att om tron och hoppet sviktar så kan kärleken vara det som bär oss. Jag har efter det tänkt mig att dom där tre begreppen kan växeldra oss genom livet.

Den senaste tiden har känts hopplös. Vi såg slutet på pandemin, eller? Och då började ett krig. Ett krig?!?!?!

Jag är nog inte ensam om att bli chockad över att mänskligheten inte kommit längre än att vi kan tänka oss att bomba varandra, att vi inte kan lösa konflikter med diplomati eller åtminstone hot och mutor. Att någon invaderar någon annans land. Det känns så medeltida och samtidigt är det en påminnelse om att detta pågått länge, länge (kanske alltid?) men längre bort.

I hopplösheten över kriget känns också bristen på kärlek så tydlig. Vi verkar ha tillräcklig brist på empati och kärlek för att kunna bomba förlossningskliniker och för att skilja på människor med olika hudfärg vid gränskontroller. Det är så mycket i nyhetsrapporteringen som känns hopplöst och kärlekslöst.

För mig återstår tron. Och just nu är det den som bär mig. Tron på en Gud. Som jag inte alltid förstår mig på, som jag ibland är riktigt arg på. Men som möter mig i hopplösheten och kärlekslösheten och liksom blåser på det onda. Är bredvid, i mig, och ger mig mod och livsvilja. Och när vi varit tillsammans i det där mörka, kan det vara som efter en begravning, att nu har vi varit ledsna tillsammans, nu går vi försiktigt ut i ljuset, till minnena som också är fulla av leenden och värme. Och där i ljuset kan jag sakta återfå både hoppet och kärleken. För där i ljuset öppnar människor sina hem. Dom köper sanitetsprodukter och mediciner till så’na dom inte känner. Dom betalar busslaster med sovsäckar och vinterjackor. Dom skänker pengar och ställer till med konserter och insamlingar. Dom gör också sina inre resor genom mörker till ljus.

Och där är Maria. Den unga Maria. Som tror. Ganska blint faktiskt. Hon som ställer sig till förfogande för hoppet och kärleken. Och den tron gav henne en resa genom ljus och mörker. Att bära Gud, bli förälder, se sin son växa upp till en ledare som blev både hyllad och smädad. Hon fick stå vid sin sons grav, men också uppleva en uppståndelse utan dess like.

Hennes ”ja” till Gud blev en förutsättning för oss andra. Hon blev den människa genom vilken Gud fysiskt tog plats hos oss. För att vara bredvid, för att visa på växeldragandet mellan tron, hoppet och kärleken. Och jag tror att Gud behöver också oss, att gå bredvid varandra, att våga gå genom hopplöshet och kärlekslöshet, för att försiktigt komma ut i ljuset.

Kanske behöver vi göra den där vandringen flera gånger om dagen, snarare än en gång för alla. Men vi går tillsammans med en modig Maria. Och vi går tillsammans med Gud.

Kommentarer

2 svar till ”I krig känns bristen på kärlek.”

  1. Profilbild för Margareta Wahlen
    Margareta Wahlen

    Fint♥️

  2. Profilbild för Solveig Carlsson
    Solveig Carlsson

    Tack! ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.