Den här bilden föreställer den vackraste present jag någonsin fått i hela mitt liv. Jag fick den i slutet på oktober år 2012. Det vill säga, jag fick den förstås inte, för det stod inte i givarens makt att ge den. Men tanken var så god, så översvallande generös, så omtänksamt värmande, så jag vill spara den här bilden för alltid.
Det var min son, då åtta år gammal, som hörde mig beklaga att jag hade ont om tid. Det här var hans lösning. Några extra dagar. Vad alla föräldrar, kanske alla människor, egentligen behöver.
Som sagt: det kom inga extra dagar. Men det kom en extra omtanke som bar och stöttade. Jag tänker på det här ibland när livet är som tyngst. ”Är du stressad mamma? Jag skriver in några extradagar i almanackan så löser det sig.” Tänk bara. Omtanken.
Sonen som gjorde det här fyller år i november. Så att ge oktober några extradagar var inte bara en vänlighet, utan den kom med en uppoffring. Några dagar till att vänta på födelsedagen.
För barn är ju tiden sådan. Töjbar. Det är klart att det är extra många och långa dagar strax innan en födelsedag. Kanske kom han på att all den där extratiden som gör de dagarna extralånga kanske kunde utnyttjas av mig så att jag hinner allt jag borde? Kanske tänkte han att det tomma utrymmet i almanackans rutor borde gå att använda, det är ju därför de finns där. Frivilliga dagar. Normalt skulle han aldrig förlänga oktober. Bara för en mamma med behov skulle han göra det.
Bara Gud kan ge oss tid. Det är den enkla sanningen. Varje dag vi går igenom det här livet är en gåva från Gud, och en dag ska dessa dagar ersättas av en annan, mycket större och mer himmelsk gåva, men tills dess är det vår uppgift att göra de där dagarna så bra som möjligt, för Gud och för varandra.
Och när min son tittade på de tomma rutorna i slutet på månaden och insåg att han kunde göra något med dem, ville han ge mig något ännu större än att fylla dagarna med liv. Han ville fylle livet med dagar.
Och jag vet, alla föräldrar vet, alla människor vet, att ha andra människor i sitt liv ger inte tid. Det tar tid. Men det fyller den tiden det tar med innehåll, med mening, med kärlek och glädje och tröst och liv. Och det är Guds gåva till oss, alla de här dagarna vi har här på jorden. gemenskapen med andra som vi kan dela livets glädje och sårigheter, mörker och frågor med. En osynlig gemenskap som bär oss genom allt vi gör.
Det påminns jag om den här helgen när vi firar våra dop: att en gemenskap inte alltid syns utanpå. Det är inte bara de vi liknar eller tycker som som vi hör ihop med, det är alla vi som försöker fundera ut vad Gud vill med våra dagar, vad vi borde göra med vår tid och våra relationer. Vi hör inte ihop för att vi har alla svaren, vi hör ihop för att vi har fått den här gemensamma gåvan: dagarna som Gud ger oss. Människorna som Gud ger oss. Kärleken som Gud ger oss.
Och därför är gåvan på den här bilden den bästa jag har fått. Idag, och alla dagar.
Lämna ett svar