Och Gud ler

Det var Svea som ringde. Svea är den argaste församlingstanten av dem alla. Arg på människor och på Gud, på kyrkan och på samhället. Och hon skule bli ännu argare efter vårt samtal. Hon hade tagit hem dukarna från församlingshemmet, som hon gjort en gång om året sedan 1987, för att tvätta. Nu skulle hon lämna tillbaka dem, nystärka och väldoftande.

Vår husmor, Renata, brukar ta emot dukarna när de kommer tillbaka, berömma henne för hennes arbete, och fika – allt medan Svea beklagade sig över allt från polisen till tv:ns program till ungdomarna nuförtiden. Men nu var Renata sjukskriven med brutet ben och den som skulle ta emot Svea och hennes dukar var ingen mindre än – tja – jag.

Svea gillar inte kvinnliga präster. Och bland alla meningslösa kvinnliga präster är jag nog värst. ”En sådan där som tror att hon är så rolig”, var Sveas dom. Men det fanns ingen annan som kunde ta emot dukarna.

På tredje signalen svarade jag. Svea slösade inte tid på en hälsningsfras.

-Hur ska jag göra med dukarna nu?
-Jag – eh – tänkte att jag kanske kunde möta dig i församlingshemmet på tisdag.
-Jaså, sade Svea. Jaha. Klick.

Det var med det bästa fikabröd jag kunde köpa, och en stor klump i magen, jag gick till församlingshemmet på utsatt tid. Jag tog emot dukarna, uttryckte min uppskattning, hällde upp kaffe.

-Jag har tagit hem dem en gång om året sedan 1987, sade Svea. Och aldrig förut har en präst tagit emot mig. Hon fnös. För de andra prästerna, de har skött sina uppgifter.

Aha. OK.
Samtalet flöt trögt, tills Svea plötsligt såg mig i ögonen.

-Jag gillar de där dukarna, sade hon plötsligt och oväntat. Gillar att göra Gud en tjänst, liksom. Kan just inte göra så mycket annat.

Hon studerade mitt ansikte och bestämde sig för att säga det hon ville, sin sanning. Ibland är den lättare att prata med någon som man inte gillar, inte vill imponera på. Hon tog sats och sade:

-Jag är väl – för sur. Men dukarna blev mitt sätt att vara med.
-Jag är väldigt glad att du är med på ditt sätt.
-Är du? Hon stirrade misstänksamt på mig.
-Ja, så klart. De blir så fina.
-Alla säger att jag är otrevlig, sade hon. Men tvätta kan jag.
-Det är bra att du gör det här.
-Vi har alla våra gåvor, sade hon. Jag har dukarna och du har, ja, du vet. En snygg bil.

Jag kunde inte låta bli att skratta. Svea log.

-Jag är så glad att du gör det här, sade jag spontant.
-Jaså, jaha, men jag går ju inte i kyrkan just.
-Alla har väl sin typ av andakt, förmodar jag.
-Jag har varit – hon tänkte efter – arg på Gud. Men sedan såg jag Guds leende, jag såg hur Renata log när jag tog tillbaka dukarna. Så det tänkte jag säga till prästen, till dig, att Renata ler som Gud. Så nu ska jag gå, jag ville bara säga det.

Och så gick vår duktvätterska, efter ett av de mest oväntade samtal jag haft. Hon vände i dörren och log och jag svär på att jag såg det: Guds leende i hennes.

Jag var rikare än jag trott, jag hade en husmor som log som Gud, och en duktvätterska som delat med sig av sin godhet, inte bara sin bitterhet.

Och tillsammans är vi församling, alla vi med alla olika typer av sorg, bitterhet, ilska och rädsla, som möts för att göra det vi kan. Och Gud ler.