Min son älskar att hoppa. Han vill hoppa i sängen. Han vill hoppa i vattenpölar. Han vill till sin pappas stora frustration(och ibland intensiva smärta) hoppa på sin pappa. Men mest av allt så älskar han att hoppa ned från trappan i vårt hus. Han tar fram en stor madrass, lägger den framför trappan och så hoppar han från första trappsteget. Det är inte särskilt högt, kanske tjugo centimeter från golvet. När han landar på madrassen så skrattar han hejdlöst och kliver upp på det andra trappsteget. Nu är han fyrtio centimeter upp och kastar sig skrattande ner på madrassen utan en sekunds tvekan. Samma sak på tredje och fjärde trappsteget. Så kommer det femte trappsteget. Nu är det självklara skrattet borta och leendet lite mer osäkert. Han tittar först undrande ner på madrassen på golvet och sen tittar han på mig och sträcker fram en hand för mig att hålla i. Jag tar honom i handen, så tar han rejäl sats och kastar sig ut från trappsteget. Leendet efter den perfekta landningen är så stort att det knappt får plats i hans ansikte.
På söndag firar vi tolfte söndagen efter trefaldighet. Temat är ”Friheten i Kristus” och när jag hör det så tänker jag på min son som kastar sig ut från trappavsatsen. Han vågar pröva sina gränser. Han utforskar vad som är möjligt. Han känner sig fri att göra sådant han är osäker på eftersom han litar på att det finns någon som stöttar om han behöver hjälp. Någon som räddar om han snavar och faller.
Världen är full av oro och osäkerheter. Men som kristna behöver vi inte bli handlingsförlamade. Vi kan känna frihet i att våga göra det vi tror är rätt för till slut ligger allt i Guds händer. I söndagens psaltarpsalm får vi höra om Guds trofasthet. Den trofasthet som kan befria oss till att våga mer.
Ditt rike står i alla tider,
ditt välde från släkte till släkte.
Gud håller sina löften,
kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder dem som vacklar,
han rätar krökta ryggar.
Vi kan lita på att Gud har koll och att Gud är med oss. När allt i världen till slut är sagt och gjort så är det Gud som till sist kommer att ha det sista ordet. I Kristus befrias vi till att våga pröva och utforska. Vi får stå där på trappavsatsen och lita på att Gud håller oss i handen när vi kastar oss ut.
Johan Garde
Lämna ett svar