Guds rike är nära, eller?
Inför andra advent handlar texterna i psalmboken om att Guds rike är nära. På lite olika sätt ska vi omvända oss, behålla vår uthållighet och frimodighet, och vara starka i tron. Efter första advents glada budskap om att Jesus är på gång är andra advent lite mer eftertänksam. Guds rike är visserligen nära, men det gäller att hålla sig alert, liksom.
Hemma hos mig är det sjukstuga. I olika omgångar har vi varit sjuka ganska länge nu. Planeringen i almanackan får om och om igen göras om. Jag som präst får höra av mig till sorgehus, dopfamiljer, människor i behov av samtal och vikarieanskaffare och meddela att tyvärr, jag är sjuk eller behöver vara hemma med sjukt barn.
Jag har rensat högarna på köksbordet och lyssnat till sonens favoritmusik till leda. Sen första advent har jag lyckats förhandla fram lite OD’s julskiva och adventsmusik, så det får åtminstone samsas med Bosse Larssons jul och Arne Alligator, som sonen gillar.
Guds rike känns inte som det riktigt är i närheten, ärligt talat. Särskilt inte om det kräver en motinsats av mig. Att jag ska hålla mig alert, uthållig och frimodig. Jag känner mig trött och missmodig. Första advent gled mig ur händerna och den rätta känslan av förväntan infinner sig inte.
Jag dristar mig till att tänka att jag inte är ensam i den här situationen. Att det ibland känns rätt missmodigt, trots att julen är på ingående. Eller tack vare det, för alla gillar verkligen inte jul så värst.
Bibeln är för mig en bok som säger ganska olika saker. Å ena sidan. Och å andra sidan. Alltid handlar det om Gud, och olika delar av Gud, men den är ibland motsägelsefull. Det är bra. För Gud är obegriplig, och det är som det ska. Inte för att Gud är långt borta, men för att Gud aldrig helt kan förstås.
Den här helgen läser jag andra texter för mig själv. Jag läser om det förlorade fåret. Som letades upp och togs om hand. Jag läser i Psaltaren om att Gud kände mig innan jag var född. Jag nynnar på psalmer som ”Gud för dig är allting klart” och ”Han gick in i din kamp på jorden”.
Och jag påminner mig om de viktiga orden:
”This too shall pass”. ”Detta ska också gå över”.
När Gud letat upp det där förlorade fåret som är jag. Då kan jag också känna att Guds rike är nära. Utan en endaste ansträngning från min sida, den här gången. Bara en nåd.
En annan gång ska jag vara frimodig och uthållig och stark i tron. Den här gången får Gud vara så god att leta upp mig. Då ska jag säga välkommen.
Jag hoppas att Gud orkar med Bosse Larssons och Arne Alligators jul. Eller så får sonen omvända sig till att uppskatta Otto Olssons advent.
Lämna ett svar