Jag kommer på mig själv med att stå och blicka ut genom fönstret. Med tom blick ser jag ut över landskapet utanför. Tankarna spinner iväg själva och blicken fastar. Vi står inför ett nytt år. Jag brukar känna nyfikenhet och nytt hopp om vad det nya året har att erbjuds. Idag känner jag oro. Inte bara året som varit utan kanske till och med åren har varit fyllda med pandemi, krig och oroligheter, människor på flykt och här hemma en stigande inflation och elpriser som påverkar våra plånböcker och så mycket mer.
Hur ska nästa år bli i Sverige och världen? Eller är det kanske nu det vänder? Vågar vi hoppas?
Plötsligt ser jag omgivningen utanför fönstret igen. Hur landskapet sträcker sig bort. Det är lugnt där ute, lite morgondis i luften. Där är också ett litet rådjur som är alldeles för nära våra bostäder och bilvägar, men det tycks inte oroat. Inte alls. Så faller blicken på min spegelbild i fönstret. Hur kommer mitt nästa år bli? Vad är det som väntar mig?
När vi läser det som berättas om Jesus i evangelierna, hur han möter människor, tröstar och botar, hur människorna kommer till tro på honom för dom tecken han gör, tycks det som att Jesus inte behöver så mycket tecken eller vittnesmål om människorna. Han känner oss redan. Ofta i evangelietexterna märks det att Jesus känner människorna han möter redan från början. Det är inte så konstigt kanske, det är ju Guds son, Gud själv i mänsklig gestalt. Men för mig har det där ändå alltid varit fyllt av både tröst och hopp samtidigt. Jesus känner redan mig. Det är också en stor kärlek i detta, för Gud känner redan mig och älskar mig innan jag ens haft möjlighet att prestera.
Det känns lite extra bra att tänka på Jesus, när hjärnan vill spinna iväg till oroligheter inför det nya året. Det gör kanske ingen faktiskt skillnads så där på sekunden i världsläget. Men det gör skillnad i mig, för det handlar inte om vad jag kommer prestera och göra. Gud känner redan mig så jag kan möta det nya med den insikten. Jag kommer så klart göra misstag och möta svårigheter nästa år också. Men jag är älskad redan i förväg. Och allra troligast kommer jag också att göra bra grejer och möta lycka och glada stunder. Även då är jag redan älskad i förväg.
För det är det jag tror att Jesus i evangelierna vet om oss människor: Vi må göra misstag och saker som inte alls blev bra. Vi må tvingas gå genom obeskrivligt mörker. Men vi bär också på så mycket godhet, glädje och ljus. Jag tror att vi människor vet det om varandra. Vi är inte antingen eller. Vi är alltid både ock, och vi kan sträva efter vårt bästa varje dag.
Blicken faller igen på rådjuret där utanför, det står fortfarande kvar helt oberört, ovetandes om mina snurrande tankar. Vad skönt för det, tänker jag. Och med ens vågar jag hoppas på att året som kommer blir ett bra år. Vi kan öva oss på att se på varandra som Jesus gör, och sträva efter att vara våra bästa jag. Och när vi snubblar, är vi redan älskade i förväg.
Josefine, präst
Lämna ett svar