
Jag försökte, mitt under det stressiga december, stanna upp och lägga märke till adventsstjärnor och adventsljusstakar. För att hitta stämningen, för att hitta ”det där”. Man skulle kanske kunna säga att jag omedvetet letat stjärnor i mörkret.
Några dagar före jul bjöd församlingen på jullunch. Alla som ville fick komma. Jag satte jag mig framför en man, och vi pratade en stund. Han berättade att han inte hade någonstans att bo. Att han varit allvarligt sjuk. Det fanns en uppgivenhet i hans röst. Han hade sovit i bilar, husvagnar och nu hos kompisar. Han var trött på att vara människor till last, det vill säga bo hos kompisar, sa han. Han ville få tag i en lägenhet. Ha ett eget ställe att bo på
Jag började tänka på hur bra jag hade det och kände en maktlöshet att jag inte kunde ordna fram en bostad till honom där och då.
Vi fortsatte samtalet. Ska jag vara ärlig minns jag inte vad vi pratade om. Men han log lite emellanåt och det var då, det var då jag såg stjärnan! I den här mannens ögon. Den glimmade till flera gånger. Plötsligt såg jag den stjärna jag kanske omedvetet letat efter hela december.
Stjärnan fanns inte i adventsstjärnornas glimmer. Den fanns inte i julsångerna, i julmaten, eller ens i gudstjänsterna jag firat. Den fanns i en man som varit svårt sjuk och inte hade någon bostad. Stjärnan fanns i hans ögon.
Kanske var det så för stjärntydarna, de vise männen, för 2000 år sedan också. De hade letat och skådat efter stjärnor och säkert sett många sådana. Men de hade inte hittat STJÄRNAN. Så plötsligt var den där. De trodde säkert de skulle hitta ett kungabarn i ett palats när de begav sig i väg och lät stjärnan visa vägen.
Men stjärnan ledde dem till ett enkelt stall. De kanske fick både spindelnät i håret och annat när de gick in i stallet. Och kanske förstod de inte med detsamma varför stjärnan lett dem till ett enkelt stall, med djur, med enkla människor och ett litet barn i djurens matskål. En familj som för stunden var utan bostad och fick bo i ett stall.
Kanske såg de stjärnan i det här barnets ögon? Och kanske i barnets föräldrars ögon också? Stjärnan som gjorde att de förstod att Gud var där.
De vise männen hade gåvor med sig att ge Jesusbarnet. Jag hade inte en enda gåva att ge mannen jag mötte vid julbordet. Jag hade ingenting att ge. Jag som egentligen hade så mycket. Jag bara satt där. Det var mannen utan bostad, som varit sjuk som gav mig något. Han gav mig chansen att se stjärnan som jag omedvetet letat efter. Han som egentligen behövde få, var den som gav. Han gav mig stjärnan. Och jag hade ingenting att ge tillbaka.
Jag gick från den där julmatsstunden med en känsla av maktlöshet och lite skuld för att jag hade det så bra och att han inte hade det. Men jag gick också från julmatsstunden med en känsla av att blivit berörd djupt i hjärtat av stjärnan i en bostadslös, sjuk mans ögon. Jag hade mött Gud i mannens ögon.
Lämna ett svar