Det hände sig en dag att Jesus kom förbi mig och mina syskon i Betania. Det hade han gjort flera gånger förut och han var som vanligt mycket välkommen. Han var på väg till påskfesten i Jerusalem. Det var lång väg att gå så han behövde en paus, så vi ordnade en måltid. Vi pratade på som vanligt, som vi brukade när vi träffades. Egentligen var det de andra som pratade mest. Jag tyckte mer om att lyssna på vad andra sa. Och jag tyckte om att lyssna på Jesus.
Men jag såg något i hans ögon, han såg trött ut. Inte så där trött av vandringen som man kan bli. Det var som om tröttheten dolde något smärtsamt. Det verkade som han inte var riktigt glad trots att det var festligheter på gång i Jerusalem.
Det var då jag förstod, det skulle hända något, något som inte var bra. Jag såg i hans ögon att han var ensam. En ensamhet som såg svår ut. Jag kände så på djupet att jag ville dela hans ensamhet och smärta. Jag ville inte att han skulle behöva bära den själv. Det var mycket folk omkring oss så jag kunde inte riktigt fråga honom vad det var som var svårt, där och då.
Jag tog i stället fram den där nardusbalsamen som jag sparat. Jag visste inte riktigt varför jag sparat den. Visst, den var dyrbar, och vi hade väl inte pengar som vi kunde slösa på saker direkt. Men nu kände jag att jag behövde ta fram den. Att det fanns en anledning till att jag sparat den till just idag. Jesus behövde den. Han behövde omsorg. Min omsorg.
Så jag öppnade flaskan och började varsamt och omsorgsfullt smörja hans fötter. Jag hoppades att han skulle känna hur jag gjorde det här från djupet av mitt hjärta. Jag tog tag i mitt hår och använde det för att visa min innerlighet när jag torkade av fötterna.
Han mötte min blick. Vi möttes i våra blickar på ett sätt så att jag såg att han kände att jag delade lite av hans smärta – utan att egentligen veta vad den handlade om. Det blev ett ordlöst delande, som om något djupare i mig förstod det jag inte visste något om. Men jag märkte att han behövde det. Att han behövde någon som delade hans trötthet och smärta.
Andra började protestera mot att jag använde den dyra balsamen. Den kunde ju sålts och pengarna kunde getts åt de fattiga. Var jag en sådan människa som inte tänkte på de fattiga? Jag skämdes för en stund. Och samtidigt ville jag ropa ut: ”Ni ser väl att Jesus behöver detta!” Men jag fick inte fram ett ord.
Så möttes våra blickar igen. Det var som om han ordlöst viskade: ”Maria…”. Han sa till de andra att de skulle låta mig vara. Då var det som att jag visste att det jag hade gjort var viktigt för honom. Jag hade funnits där och fanns där för någon som behövde det. Jag hade funnits där och jag fanns där för honom.
I den stunden blev det, som jag egentligen redan förstått, tydligt för mig. Det är så här Jesus vill att vi ska vara mot varandra, dela det som är svårt. Dela det på riktigt. För att ingen ska behöva bära det som är svårt alldeles ensam.
Lämna ett svar