”Du är här! Äntligen!” – ropade den lilla damen som kom hastande emot mig. Hon hade ett leende olikt alla andra och med sina färgglada kläder var hon svår att missa i rummet. Hon tog min hand och berättade att hon bett för mig sen hon fått höra att jag skulle komma dit. Det berörde mig djupt, trots att jag hade vandrat drygt halva livet på trons väg hade jag aldrig förut mött en människa som bett för mig utan att först ha träffat mig. Tänk om vi oftare vågade säga till varandra att vi ber! Hon kom att säga att hon inte gör så mycket i församlingen, att hon bara är en av många bönetanter. Bara en av många bönetanter.
En tid senare besökte jag henne hemma, och redan i hallen noterade jag en liten papperslapp. Det låg också en vid telefonen. En på köksbordet. En vid ikonen i vardagsrummet. En på blombrädan. Ja, du anar nog att det var lappar runt om i hemmet. Hon tog upp en av dem och visade. Högst upp på listan stod med snirkliga bokstäver mitt namn. Hennes hem var fyllt av förbönsämnen: personer, yrken, platser, krigsområden, ja, allt du kan tänka dig. Hon var inte bara en av många bönetanter, hon var en hel förbönscentral.
För henne var bönens språk ett hemspråk och där hon var pågick samtalet med Gud ständigt. Redan första gången vi möttes anade jag att hon inte var som folk i mest, det var något i det där leendet. Som om hon förstått något som vi andra ännu inte visste. Jag frågade henne en gång vad hon skulle säga till någon som ville börja be. Då svarade hon tacksamhet. Hon skulle säga att det lättaste är att börja med att söka efter något att tacka för.
Tack, hjälp, förlåt – är klassiska böneord för dig som vill prova på att be. Med ett par ord till, ett tilltal och ett amen, ja, då har du skrivit eller bett din första bön: Jesus. Tack för vinden, för vännen och för viljan att söka dig. Hjälp mig med det som tynger mitt hjärta. Förlåt för allt märkligt jag gör. Amen.
Ibland blir bönen mycket längre än så, och stundtals handlar det snarare om att söka sig till tystnaden och låta Gud tala. Bön kan vara bara ett ord. Bön är att vara öppen för Gud, att ditt liv är angeläget för Gud. Du är skapad till Gud avbild, du är redan sammanflätad. Det behövs kanske några listor också i ditt hem? Synliga påminnelser till dig och till andra om att här bor det en bedjare, en som försöker leva i ett ständigt pågående samtal. I helgens bibeltexter kan vi ana att det redan pågår en ständig bön för oss, ja, det finns säkert en och annan bönetant i din församling, men jag tänker på Jesu förbön för oss.
Låt bönen bli ett hemspråk också för dig, ett ständigt pågående samtal mellan dig och din Skapare. Skillnaden mellan det samtalet och många samtal i vardagen är att Gud känner dig. Gud vet vad du ber om redan innan orden lämnat din mun. Gud väntar, lyssnar och hoppas att höra din röst. Tänk om du står där en dag, håller någon i handen och säger att du bara är en av många bönetanter eller bönebröder – det hoppas jag på.
Maria, präst
Lämna ett svar