Förra veckan åkte jag till kusten efter jobbet för att träffa en vän. Vi satt på hennes altan med utsikt över åkrar och skog. Några hundra meter bort såg vi havet och svanfamiljen som simmade fram och tillbaka. I den idyllen satt vi och talade om det som känns mörkt i samhället; klimatkris, skjutningar och vårdpersonal som går på knäna. Vi pratade om människorna som säger om andra människor att vi borde låsa in dem och kasta bort nyckeln för de brott de har begått eller för åsikter de har. Det är som om de inte längre är människor.
Ofta tycker jag det allra svåraste med min kristna tro är att komma ihåg att också personer som gör förfärliga saker är människor, och älskade av Gud. Allra svårast är det när det handlar om människor som utsatt mig för sådant som lämnat djupa sår. Ändå har det blivit min motståndshandling mot bitterhet att fortsätta tänka på dem som människor, som några som Gud älskar.
Jag skriver det och raderar, och skriver det igen. För jag tycker att det låter för fromt och för omöjligt, för omänskligt att klara av att tänka på det sättet. Ärligt klarar jag det inte alltid, men jag fortsätter att försöka för det handlar om vilken värld jag vill ha och vem jag vill vara. Jag tror att människor är älskade av Gud OCH att människor kan ta ansvar för sina handlingar. Det är ingen motsättning utan det hör ihop; att vara människa är att vara älskad och att ta ansvar för sina handlingar efter sin förmåga. Det gäller alla, både oss som gör varandra illa i det lilla, av misstag eller av illvilja, och de som förstör livet för många. För ärligt talat, vem av oss kan säg att vi aldrig gjort någon illa, tagit en genväg som skadat andra eller låtit bli att göra något av ren bekvämlighet. Jag har gjort det, fler gånger än jag vill erkänna och det måste jag ta ansvar för.
Allt det här säger jag också när vi sitter på altanen och tittar ut över havsviken. Sedan sitter vi tysta en stund medan två rådjur promenerar över åkern och en tjäder hörs nerifrån skogsbrynet. I tystnaden tänker jag på domen som Gud ska döma alla människor med en dag när tiden jag tar slut. Jag är inte lika rädd för den längre, och det hör ihop med att jag började tänka att även personer som gjort förfärliga saker är människor som Gud älskar. Plötsligt blev det lättare att tänka att Gud älskar mig också. En dag, när tiden tagit slut och vi står inför Gud så tror jag att kärleken är det som vinner. Kärleken kräver ansvar och befriar.
Men än står jag inte inför Gud vid tidens slut. Istället sitter jag på en altan några hundra meter från havet och njuter av junieftermiddagen. Vi fortsätter tala om hur man egentligen gör, för att fortsätta se någon som människa som gjort förfärliga saker. Ingen av oss har egentligen något svar, men vi är överens om att vi måste försöka bevara även förövarnas mänsklighet även om det vänder sig i magen vid tanken. Rent instinktivt vill även jag ibland låsa dörren och kasta bort nyckeln. Jag övar och övar och övar på att döma och fördöma handlingar, men inte människor.
Lämna ett svar