
Jag tror på augustis Gud:
den Gud som vet
att sommarstressen har sin tid
och höstrutinerna sin.
Jag tror att Gud
inte kan sova på natten
utan vakar med dig igenom din oro
för allt det som ska hända dig i höst.
Jag tror på en Gud som
har egen erfarenhet av att livet är trasigt
och, liksom du, vet
att ett pussel som inte har alla bitar
helt enkelt inte kan gå ihop.
Jag tror på en Gud som hjälper ändå.
Jag tror på den Gud
som är med i augustis nervösa nätter
en Gud klockan tre påmorgonen
eftersom Gud Fader själv inte kan sova på natten.
Jag tror på den Gud
som vankar fram i sjukhuskulvertar
tillsammans med alla de som svävar
mellan hopp och förtvivlan.
Jag tror på den Gud
som följer varje nervös föräölder
som står och stirrar på sina barn som sover
och undrar om skolan ska bli bättre i år
eller lika ovärdig och hemsk.
Jag tror på en Gud som sitter intill
den som försöker reda ut
om hon orkar ett tag till
eller om uppbrottets stund är här,
och jag tror på en Gud som följer dig till doktorn,
till myndighetsmötet,
till tandläkaren och till dina vänner.
för hösten är nystartens tid
och det vet Gud.
Det informella nyåret,
utan champagne
men med många svikna löften
i bagaget.
Jag tror på den Gud
som inte kan sova på natten
när världen ser ut som den gör.
Den Gud som vistas i flyktingläger och skyttegravar,
i psykakutens väntrum
och hos tunnelbanestationens sista eftersläntrare.
Jag tror på skolstartens Gud,
som ler kärleksfullt åt de behagligt pirriga,
som håller sin skyddande hand
över de som inte vet
om mobbarna vuxit sig starkare över sommaren,
som skyddar de lärare som undrar
om de orkar vara lärare
ett till låsår
och som vänder bladet i almanackan
med de föräldrar vars händer darrar
när de gör så.
För Gud verkar veta det jag inte
riktigt kan få mitt huvud att fatta:
att tiden är en kraft som ingen har makt emot
och tidens gång
ska ge oss alla mognad, lugn och styrka –
men först måste vi ta oss igenom
augustis oroliga fladdrande känsla
av att allt kan gå fel
och mycket kommer kanske att göra det,
men Gud är med dig, och mig, och alla andra.
Jag tror på en Gud som vet
att sommaren har sin tid
och höstrusket sin
och båda behöver de varandra
för utan dem
kan ingen människa orka vintern.
Jag tror på en Gud som tror på dig
just som du är
ångest och kaos inkluderade
och som håller på dig
hela vägen
den Gud som givit dig
kaffe och rutiner
till tröst mitt i världens brand.
Och enligt min erfarenhet
är en Gud som förstår
koffienets välsignelse
en Gud som förstår mig.
Och det kanske inte är det största beviset
som går att hitta i universum
på Guds kärlek
men det är en av de mest frekventa
så kom ihåg att Gud är med dig:
såväl vid kaffebryggarens väldoft
som i allt det kaos du själv och andra orsakar.
För sådan är Gud:
Gud välsignar vardagen.

Lämna ett svar