Den bibeltext som är i centrum den här helgen handlar om nådens gåvor. Att vi alla har fått olika gåvor, i det här fallet olika begåvningar och kompetenser, som vi ska använda oss av. Att vi inte är likadana, allihop, och att det är en finess med det. Men att anden är densamma. Det liv som vi delar, som håller ihop oss, är ett.
Jag gillar verkligen den där texten. Och jag behöver den. Den påminner mig om två viktiga grejer som har olika perspektiv.
Dels säger den mig att det är bra att inte alla är som jag. Det behöver jag höra speciellt nu när jag är tillbaka från semestern och jobbet är fullt med människor som inte tänker som jag, som inte är som jag. Dom dagar när jag skulle önska att jag liksom fick välja mitt eget arbetslag och handplocka församlingsbor som är som jag, behöver jag påminnas om att det verkligen är en finess med att vi är olika. Jag behöver se på fotbolls-vm och inse att om alla i ett lag var målvakt eller anfallare så skulle det inte bli nån match. Jag behöver påminnas om att det blir allra bäst på jobbet och i livet när det finns många olika perspektiv som får komma till tals, och där många olika kompetenser kan samverka. Att olikheterna är som dom ska.
Och dels säger texten till mig att jag är bra som jag är. Att det jag kommer med, och den jag är, behövs. Att jag inte ska skämmas för egenheter hos mig själv, eller när jag känner mig okunnig, eller för den delen när jag i ett sammanhang är bäst på något. Gud har valt mig i sitt lag, med allt i mig, med den jag är. Och om jag tystnar eller gömmer mig så fattas något.
Det är viktigt med mångfalden bland människor. Jag tror att vi behöver påminnas om det. När vi mest läser det som dom skriver, dom som tycker och tänker som vi. När åsiktskorridorerna och filterbubblorna fylls av dom som ÄR som vi. Då behöver vi väckas lite och påminnas om att det är bra med olikheter. Att olikheterna är en stor del av meningen med mänskligheten.
Och jag behöver påminnas längst in i mitt innersta att jag är en del av mångfalden, att jag behövs.
Ett fotbolls-vm där ingen tävlar, det kan tänkas rätt trist för en vinnarskalle som jag. Men det är ändå en skillnad på fotbolls-vm och livet. Livet är ingen tävling. Livet är något som vi lever tillsammans, ett slags vm där vi spelar mot samma mål. Ett vm där alla kan vinna.
Om Gud, coachen, själv får välja.
Lämna ett svar