”Jag är ju ingen domedagsprofet, men det känns lite som att vi lever i den yttersta tiden”
Flera gånger de senaste månaderna har jag hört personer som säger saker i stil med detta. Och nog kan jag känna igen mig i det. Det finns nog ingenting som betyder så mycket för mig som mina barn och det händer att jag ligger i sängen på natten mellan en snarkade 6-åring och en sparkade 4-åring och funderar på hur deras framtid kommer se ut.
Kommer de få uppleva känslan av att fred i Europa är lika självklart som att det finns luft att andas? Kommer de uppleva hur vi på något sätt tillsammans löser klimatkrisen innan det är för sent? Kommer de få ta demokrati för givet lika självklart som jag fått göra under min uppväxt?
Jag är inte säker och det gör mig ibland nedstämd. Men mitt i den där nedstämdheten så finns det något som inte vill låta mig vara ifred. Jag tror att det är som inte låter mig stanna kvar i min nedstämdhet är det som domsöndagen, med Kristi återkomst i fokus, är en påminnelse om.
Påminnelsen om att det är Gud som äger framtiden, inte vi.
Det är Gud som håller världen i sin hand, inte vi.
Det är Gud som slutligen kommer ställa allting till rätta, inte vi.
För mig är det påminnelsen om att inte fastna i det som verkar mörkt utan blicka bortom det. Mot den nya himmel och den nya jord som uppenbarelseboken talar om. Mot den dag då Gud ställer allting till rätta och alla förnedrade och sårade ska bli upprättade. När till och med den sista fienden, döden, förintas som Paulus skriver till församlingen i Korint. Det är mot den framtiden som vi påminns att ta sikte mot på domsöndagen.
Men betyder det då att vi ska strunta i det som sker nu? Kapitulera för världens kriser och svårigheter? Nej, inte alls. Istället är det en inbjudan och en uppmaning att försöka ge världen en försmak av det som ska komma, att verka för en rättvisare värld och en vackrare framtid som en påminnelse om den fulländning av det som en gång ska bli verklighet.
När jag ligger där i sängen, med en snarkande 6-åring på ena sidan och en sparkande 4-åring på den andra, så är det vad som hjälper mig att sova. Trots mina nedstämda tankar får jag vila i att Gud är den som kommer ställa allting till rätta till slut. Jag får vara med och vara en påminnelse det som ska komma. Inte det som ska komma vid den yttersta tiden utan det som ska komma efter.
Lämna ett svar