Ibland tänker jag att Gud ser på mänskligheten som en äng, en vacker äng fylld med alla sorters blommor och blad. Ja, eller om det är jag som tänker på mänskligheten så, för det gör det lättare att uppskatta andra människor – som vackra pa sitt eget vis, som delar av nagot större. Något som jag inte ännu kan se.

Det är olikheten som skapar ängen, men det är inte slumpen som placerat blommorna där, nej, de hör ihop. Så går Gud omkring pả ängen och med varsam hand ser han blomma efter blomma. Gud vattnar med liv och sår med hopp.

Vart ska du? Frågar blommorna inte när Gud går, men jag vet inte om de litar på att Gud återkommer. Så kommer köldknäppen, en iskall vind drar fram. Är allt över nu? Är hoppet om en ny vår borta? Hur ska det bli för ängen?

Det blir kväll, det blir natt, kylan vilar över ängen. Men så kommer morgonens första stralar av solljus över ängen. Det drar en värme över ängen, hoppet tervänder. Blomma efter blomma vänder sina kronblad mot solen och välkomnar den som en gammal vän.

Det växer på ängen och livet atervänder. Också jag får vända mina blad mot solen och ta emot värmen, livet och hoppet. Jag kan ana allt som sker omkring mig, men utan att förstå helheten.

Ungefär så är det nog med Guds rike, misstänker jag.

Med svåra ord talar Jesus med sina lärjungar denna vecka, han talar om att han ska lämna dem och att han ska sända Anden över dem. Som vanligt förstår de inte, tror jag. Han talar till dem om synd, rättfärdighet och dom. Han talar sant och skarpt med dem. Han har länge talat med dem och de känner honom, de känner hans stora omsorg om manniskor, ja, om dem.

Han kommer att lämna dem, och de kommer att sörja sin vän. Samtidigt står de på tröskeln till något nytt, kanske till och med utan att veta om det. Förändring är svårt för människan, många av oss föredrar att veta vad som ska hända och det är just det som lärjungarna saknar. De vet vad de har, vem de har bland sig, men de vet inte vad som väntar.

Sả är det ofta för oss ocksà, vi vet vad vi har men inte vad som väntar. Livet är sällan förutsägbart, och inte sällan kommer det köldknäppar, stenar och hinder pa vägen.

Det skulle kanske hjälpa oss att tänka mer på den där ängen, platsen där Gud går omkring och strör omsorg, vattnar med liv och sår med hopp. Att tänka oss att jorden, förutsättningen för allt, det är inte vi själva, utan kärleken. En kärlek som inte är vår egen, men Guds kärlek. Den kärlek som sänder både Jesus och Anden till oss, den kärlek som söker oss var livet än tar oss.

Var är du på ängen? Vänder du dina blad mot solen? Oroar du dig för mycket över de andra? Behöver du mer av hopp? Eller är det så att du behöver djupare slå dina rötter i kärleken? Ja, kanske kan liknelsen hjälpa också dig att växa i tro, hopp och kärlek.

Mina kära, om Gud har älskat oss sả, máste ocksà vi älska varandra. Sả tänk om vi i veckan ägnar mer tid at att söka kärleken och försöka uppskatta alla vackra blommor där pả ängen. Då tror jag att Gud gar omkring där på ängen och ler.