
Jag försöker verkligen stilla ner mig för att be. Jag vet att det är bra för mig, för min kontakt med Gud. Jag har sökt upp en stilla plats. Tagit fram min Bibel. Stängt av min telefon. Sätter på den igen, för att spela någon lugnande, kristen musik. Stänger av alla andra notifikationer. Så. Nu är det dags. Nu är det rofyllt. Nu ska jag be.
Jag blundar förväntansfullt. Så fort ögonen sluts kommer jag på det, måste ringa mamma. Jag skriver upp det i mitt block, som jag har bredvid mig, så att jag liksom ska bli av med tanken. Blocket är vackert, köpt speciellt, och har bibelcitat tryckta på varje sida. ”Bli stilla och vet att Herren är Gud” står det med vackra bokstäver. Jaja, jag vet. Jag skriver ”Ring mamma” med betydligt fulare bokstäver. Blundar igen.
Jag andas lugnt, medvetet. Kommer in i min egen andning, mina egna hjärtslag. Så där ja. Det går ju riktigt bra, det här. Andas i fyrkant, heter det, men jag funderar på om det är kristnare och bättre att andas i trekant? Som i treenigheten? Förresten har jag så många frågor om treenigheten. Jag suckar. Inte dags att tänka på intellektuella grejer nu. Jag skriver upp ”ta reda på saker om treenigheten” och blundar igen.
I den nya Marvelfilmen kommer Emma Corrin spela med. Det blir kul att se hen i en sådan roll. MEN VARFÖR kommer sådana här tankar nu? Jag skriver upp Marvel på min lista, men försvarar mig plötsligt mot min inre kritiker: Hela Marveluniversumet ställer frågor om ont och gott. Ställer frågor om vart världen är på väg. Ställer frågor om vad det innebär att vara människa. Precis den sortens frågor som jag tänkte ställa i min bön.
Jag blundar igen, argsint den här gången. Varför kan jag inte stilla ner mig? Varför kan jag inte hitta ron när jag ber? Plötsligt är det som en röst i mitt inre, jag vet inte om det är Gud eller mitt sinne för humor, men rösten säger: ”För att du inte är en särskilt stillsam människa. Inget fel på det. Jag skapade dig sådan.”
Och sedan, när jag sitter några sekunder till för att höra om rösten har något mer att säga: ”Allt är bön.”
Jag öppnar ögonen. Ser mig omkring. Min komihåglista? En bön. Att höra av mig till dem jag älskar, att l’ra mig saker om tron, att tänka och filosofera om ont och gott. Allt detta kan jag göra som en bön. Att sitta i stillhet kan ha sin tid, men att göra saker och be, det har också sin tid.
Jag är kanske inte särskilt stillsam. Så jag ber aktiva böner. Det blir också bra.
Lämna ett svar