Molnperspektiv

Oväntat nog sitter jag på ett fluffigt moln, högt ovanför jordens vanliga vardag, och försöker se på världen med Guds ögon.

Jag ser på grodorna, på storkarna, på girafferna – alla djur skapade av vår Herre med kärlek och fantasi. Jag ser på allt vackert i naturen, alla gåvor Gud ger oss till skönhet och upplevelse, som näring och påfyllnad, till glädje och styrka.

Jag tittar på alla människorna därnere, de som går omkring så upptagna och viktiga i sina egna liv. Från molnet ser de ut som myror, som springer omkring, helt och hållet fokuserade på de egna uppdragen, ständigt en del av en större stack, en större rörelse.

Jag tittar på tron – på den hårdnackade, pannbenade tron på att kärleken är starkare än hatet, på alla de som tror på tillit och respekt, på alla de som tror att det de fått av godhet, ska de själva ge vidare, på alla de som lever för tron på Guds närvaro i världen.

Jag tittar på hoppet – någon som orkar gå upp varje morgon fast livet känns tungt och svårt, någon som ser till att de fattiga har ett hopp för framtiden, någon som ger andra hopp bara genom ett leende eller en hälsning.

Jag tittar på kärleken – någon som ringer en gammal vän, någon som skriver vänliga ord till någon som utsätts för hat, någon som hittar någon som ser henne för den hon är, någon som offrar allt för sina barn, någon som ger allt för en främling.

Det är verkligen oväntat, det är det, att jag sitter på det där molnet, uppstigen till himmelen som Kristus själv, och när jag tänker den tanken är jag plötsligt jag tillbaka på jorden igen, med en duns, men också smärtfritt, så som det kan vara i drömmar.

Väl på jorden ska jag ta med mig erfarenheterna från mitt moln, och jag ska leta efter skälen:
Skälen till att Gud sträcker sig ner från himlen för att rädda människor,
skälen till att änglarna kommer med ljus i mörkret,
skälen till att även den trasigaste och trassligaste människan är så djupt älskad av Gud.

Och jag ska veta, för all framtid, att det finns mycket som jag inte ser klart när jag går omkring på jorden, och så mycket jag aldrig kommer att se klart. Men jag kan se att Guds kärlek flödar som solsken, som regn, som generositet över jordiska riken och jordiska känslor, och det får räcka för mig.

Jag behöver inte förstå.
Jag behöver inte veta.
Jag behöver bara vara här på jorden, men ha med mig himmelsperspektivet:
Det perspektiv som har kärleken i centrum.
Den Gud som ser oss ovanifrån, ser oss också här och nu.
Den Gud som ser allt, ser även mig.
Den Gud som ser oss, älskar oss.