En dag ska alla murar falla.
Den tunna men stålskarpa muren mellan det gudomliga och det vardagliga.
Den hårdcementerade muren mellan det Gud säger och det jag hör.
Den svårpenetrerade muren mellan oss och andra.
Alla murar ska falla den dagen
och ur röran ska världen spira på nytt.

En dag ska alla murar falla.
Språkliga murar.
Personliga murar.
Psykologiska murar.
Murar mellan de som är som oss och de som är annorlunda.
Dina egna omedvetna fängelsemurar.

Den dagen ska ett nytt språk uppstå.
Inte ett språk som föregås av grammatisk träning.
Nej, det här språket ska komma naturligt, medan vi upptäcker den nya världen.
Det ska komma till dig som det kommer till en bebis,
med de viktigaste orden först, de som rör ljus och relationer.
Det språket ska födas samtidigt och överallt i hela världen,
miljontals röster som förkunnar samma budskap:
Först kommer ljuset och närheten, “lampa” och “mamma” och “pappa”.
Och sedan ska vi jobba oss fram emot vältaligheten:
bilda komplexa meningar som berättar och beskriver.
Och förtjusta och förnyade ska vi häpna
över vilken storslagen poesi vi kan kommunicera till varandra,
till oss själva, till Gud.

En dag ska alla murar falla.
Muren mellan dig och mig, den ska vara borta då.
Men kanske kan vi, redan nu, redan innan “en dag” är här,
börja skrapa lite på cementen,
börja bryta loss lite stenar ur den,
börja titta in till varann.
Kanske ska vi, som inte har en gemensam förståelse för vad våra egna ord betyder,
trots att vi talar samma språk,
Kanske ska vi börja behandla varandra med en längtan efter att förstå,
en känsla för varandras situation.
Kanske kan vi låta vår okunskap om varandra bli grunden,
inte till frustration, utan till glad upptäckariver.

Kanske.

Kanske ska vi då finna att den mur vi trodde bestod helt och hållet av cement
i själva verket är byggd av vanlig hederlig trädgårdsjord
och kanske ska vi då inse att trädgårdsjord
är bäst att plantera i.
Kanske ska vi gemensamt, med jordsmutsiga händer,
gräva oss ur vår egen isolering
låta muren bli ett fruktbart fält
och odla vackra blommor där
och titta på dem gemensamt
där de växer i solens sken.
Vi ska låta våra blickar följa blommornas exempel
och vända oss mot solen
och tillsammans, fulla av förundran, smaka på det nya språkets första ord: “ljus”.
Och så ska vi se på det vi odlat, det som spirar,
och långsamt tänka att vi inte vet vem som odlade vad,
vem som äger vilken blomma,
och plötsligt inse att vi inte äger någon av dem
att allt är gåvor
att allt är nåd.
Och kanske är det så de ser ut, de första stegen
på murlöshetens väg
på gemenskapens väg
på Andens väg.

Kanske är “en dag” idag.
Kanske är det idag.
Kanske.