Det värsta jag någonsin har förlorat är inte en fysisk sak utan min tro på Gud, den som jag fann som barn och kunde sätta ord på som 14-årig konfirmand. När jag var ung vuxen kom annat att bli viktigare än min relation med Gud och jag började glida alltmer ifrån den som tidigare varit min trygghet och längtan. Men Gud gav inte upp om mig, och idag har vi en relation igen. En relation som jag inte längre tar för given.

Förlorat och återfunnet är alltså ett återkommande tema i mitt liv.

När man letar finns nog ingen mer tillfredsställande tanke och glädje än att finna den eller det man söker och när man är vilse frän sin familj och vänner och vill tillbaka, finns det nog inte en kärare tanke än att komma hem.

En av mina favoritberättelser i Bibeln är nog den om de hundra fåren i Lukasevangeliet.

Om jag vore herde för hundra får, där ett driver i väg från flocken, vore väl den förlusten försumbar. Skulle jag lämna de nittionio som jag har kvar för att leta den som försvunnit och därmed riskera att förlora fler än bara en? Det mest förnuftiga vore kanske att bara notera förlusten, driva flocken vidare och vara tacksam för de nittionio jag har kvar.

Men herden i Jesu liknelse fattar inte sitt beslut utifrån logik eller förnuft. Ett enda får som försvunnit är i mer utsatt läge än de övriga som är tillsammans och utom fara. Han oroar sig för det får som är borta och beger sig i stället i väg efter det där enda fåret.

Jesus säger till sina åhörare att han söker de som har kommit bort från Gud, och det bör de också göra.

Kanske är det därför jag tycker om den berättelsen, jag kan identifiera mig med fåret som herden gav sig ut för att leta efter, och inte gav sig förrän det var funnet.

Vi behöver inte söka efter Gud, bara låta oss bli funna. Guds glädje uppstår och är stor när vi vill bli funna. Gud tar sig an uppgiften att söka oss när vi är vilsna och på villovägar och han ger sig inte förrän vi är funna, var och en av oss. Trots våra mänskliga brister, visar Gud oss förlåtelse, nåd och trohet.