Annie låg vaken i sin säng. Hon hade lyckats somna men ganska snart vaknat igen. Hennes tankar snurrade och det var svårt att somna om. Hon hade mött Gud. Gud hade varit så påtagligt nära henne. Hon som aldrig trott på det där med Gud. Hon som alltid avfärdat det där som religiösa människor höll på med. Hon hade tänkt att allt med Gud var påhitt. Hon som vetenskapligt sunt tänkande människa hade tyckt att kristna människor bara hittade på.
Men så hade hon mött Gud. Hur hon hade mött Gud kunde hon egentligen inte förklara. Det bara hände och sen hade hon kunnat se Guds närvaro lite överallt. Och hon hade fascinerats av berättelserna om Jesus. Nu visste hon på något sätt vad tro var och även om hon inte kunde förklara Gud så hade hon erfarit honom. Nu visste hon också hur det kändes att vara troende och bli avfärdad med att det var påhitt. Men det gjorde ju inget. För hon visste att hon mött Gud. Hon hade levt i det här att veta att det fanns en Gud. Det hade känts väldigt bra.
Men så hade något hänt. Hon visste inte vad. Livet just nu gick inte så värst bra för henne. Hon hade drabbats av svåra saker. Besvikelser, sorg, tomhet. Hon hade tänkt att Gud skulle vara där med henne då. Men det kändes som han var borta. Som han hade övergivit henne. Den där Gudsnärvaron hon hade känt lite överallt förut den kände hon inte längre. Hon förstod inte. Hon var ju troende nu och då skulle väl Gud stanna hos henne. Varför kunde hon inte känna det? Var han borta på riktigt? Hade det ändå bara varit inbillning? Hade hon dragits in något som inte var på riktigt?
Annie letade överallt efter Gud men hon kunde inte finna honom någonstans. Inte i kyrkan. Inte i Bibeln. Inte i naturen. Inte när hon bad. Inte någonstans där hon förut känt hans närvaro. Hon kände det bara som att hon ropade ut i ett tomt intet. Hon ropade ut sin bön, sitt rop på Gud men det bara försvann och hon tyckte sig inte få något svar. Hon hade fortsatt söka honom gång på gång men tomheten bara växte sig starkare. Hon hade läst i sin Bibel för att få svar på var Gud kunde vara. Men hon hittade inget svar. Hon hittade förstås många människogestalter där som periodvis inte hade känt Guds närvaro. Men det var som om det inte riktigt hjälpte henne heller.
Så råkade hon läsa några ord ur Bibeln: ”Framför allt ska ni älska varandra hängivet…” och ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått…” Då bestämde hon sig att hon åtminstone skulle försöka leva efter de orden. Att älska och att tjäna. Det kunde hon ju faktiskt göra under tiden. Tills hon hittade Gud igen. Kanske hennes fokus på det skulle göra att hon hittade Gud igen?
Hon tänkte för sig själv att om det var så, så kunde hon kanske vila i att hon åtminstone försökte leva efter Guds vilja. Och tro att hon skulle kunna känna Gud igen. Det var som hon plötsligt kände lite gemenskap med de människorna i Bibeln som periodvis inte känt Guds närvaro. Det var då och nu är nu. Hon log för sig själv, gosade in sig i kudde och somnade om.
Lämna ett svar