Den som en gång har blivit övergiven kan ha svårt att hitta ljuset i tillvaron. Det går inte alltid att kämpa sig fram till hopp, ibland måste det komma som en gåva från Gud.
Ordet ”övergiven” var laddat för Anton. Han hade upplevt övergivenhet under sitt liv. Det började med när han var liten, när han blev övergiven av sina föräldrar. Det hade inte varit så att de lämnat honom och inte tagit hand om honom. Han hade fått mat, kläder och bott i samma hus som föräldrarna. Men han hade ändå varit själsligt övergiven. De såg honom inte. De såg bara de fel han gjorde.
Så som de behandlade honom så skulle inte ett litet barn bli behandlat! Han kunde se det nu men han såg det inte då. En dag, när han inte var särskilt gammal, hade han bara vetat att hans föräldrar inte skulle finnas där för honom när han behövde dem.
Anton kunde känna igen sig lite i Bibelberättelsens Josef, han som blev kastad i brunnen. Han hade också känt av ensamhet. Han blev övergiven när hans bröder lämnade honom där. Men det var inte hans pappa som lämnade honom, det var skillnad. Hans pappa hade aldrig velat det som bröderna gjorde. Josefs pappa hade trott han var död och sörjde honom.
Varför kunde Gud inte rädda honom? Var han inte viktig ens för Gud?
Tänk om han, Anton, också hade fått ha en förälder som inte velat det som hände honom. En förälder han kunde återförenas med, som kunde berätta hur mycket han saknade och älskade honom. Men det skulle aldrig hända.
En annan skillnad mellan Josef och Anton var att Gud hade räddat Josef. Han hade fått upprättelse och det gick bra för honom i Egypten. Men Anton hade aldrig fått någon upprättelse. Varför kunde Gud inte rädda honom? Var han inte viktig ens för Gud?
Anton såg upp mot molnen. En solstråle letade sig ner och träffade honom på kinden. En ny tanke kom: Kanske var Gud på väg för att rädda honom just nu? Kanske var det en pågående räddningsaktion? Ordet ”Räddningsaktion” lät fint, viktigt och lite spännande. Han fantiserade om hur det skulle kännas, den lättnad som skulle fylla hela hans kropp. Det måste vara så det var på väg att bli. Inte för att han för sitt liv kunde förstå hur det skulle ske. Men han bestämde sig ändå för att tro att det var så det skulle bli. Han skulle snart få se.
Anton satt kvar där han satt. Inget hade egentligen ändrats, men molnen hade skingrats ovanför honom. En solstråle letade sig ner, och träffade honom på kinden. Som en smekning från den Gud som är på väg, tänkte han. Solstrålen bekräftade hans hopp.
Lämna ett svar