När jag har gjort fel, kan jag räddas av andra människors vänliga förståelse. Det är ett budskap att ta med sig.
Efter en lång dags jobb kliver jag in i affären. ”Det här får gå fort”, tänker jag för mig själv samtidigt som jag drar kortet så jag kan använda mig av självskanner. Jag tar skannern i ena handen, påsen för varorna i den andra och går snabbt och metodiskt genom listan över vad som ska inhandlas.
“Det vart ju ganska smärtfritt ändå”, tänker jag när jag går mot skärmen för att betala. Men så byter den gröna lampan ovanför skärmen färg och blir röd. ”Avstämning, personal på väg.” Fram kommer en ung man som ler snällt och säger:
– Det blev en liten avstämning! Tar du med dina varor och följer med bort?
Jag märker hur jag blir arg och frustrerad, snäser mot den unga mannen. Men jag följer med honom. När jag ser mina varor på nytt skannas in, inser jag att det var en grej som jag hade missat. Ilskan och frustrationen byts mot rädsla och oro över att ha gjort fel. Vad kommer hända nu när jag råkat göra fel i min iver att vara snabb?
“Ett leende, en andra chans, och en hjälpande hand.”
Känslan liknar den som ibland väger inom mig när jag tänker på texterna kring kyrkoårets slut – och särskilt på domsöndagen. Där står det om hur människorna ska dömas. Vilka kommer att bli mina misstag, vad kommer jag att dömas efter? Felsteg gör vi ju dagligen när vi blir arga och säger saker vi kanske inte menar och som sårar någon.
Det är kanske en stor skillnad mellan en avstämning i kassan och att stå inför Jesus på domens dag. Men kanske är oroskänslan liknande.
Jag tittar på den unga mannen i kassan. Han ler och det är ett varmt leende. Han förstår nog att detta inte blev som jag tänkt. Han tar undan smörpaketet jag hade missat att skanna, berättar att jag kanske kommer att kanske får en avstämning lite oftare i framtiden och sedan är avstämningen klar. Jag ursäktar mig och ler tillbaka.
– Jag hjälper dig att packa ihop igen, säger han.
Jag har lugnat mig, skäms lite över hur jag betedde mig och är inspirerad av den vänliga unge mannen som genom allt mötte mig med ett leende och en lugn röst. Jag går därifrån med en känsla av att vara sedd, inte dömd. Mötet gjorde skillnad.
När Jesus talar om att skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga så är det i en liknelse om hur de rättfärdiga gav honom att äta när han var hungrig, dricka när han var törstig och tagit hand om honom när han var hemlös. De undrar när de skulle sett honom hungrig, törstig, hemlös. Han svarar: “vad ni gjort för en av de minsta, har ni gjort för mig”.
Det är de vänliga handlingarna, stora som små, som gör skillnad. Ett leende, en andra chans och en hjälpande hand. Vi är alla benägna att göra fel och gör så dagligen. Men vi kan också göra minst lika många goda handlingar. Så när vi står inför domen kommer vi kanske få se alla misstag vi gjort – men den som dömer oss gör det med kärleksfulla förlåtande ögon.
Lämna ett svar