Många saker här i världen vore bättre om människor kunde förstå kameler – och för den som är som en kamel sjunger stjärnorna. Om det handlar Tankar inför helgen söndagen efter nyår.
En kamels liv är kärvt. Vi är byggda för svårigheter, för att bära tunga bördor och för att hushålla med vår näring. Vi sliter och arbetar åt människorna, bär dem under svåra omständigheter och långa resor. När de inte klarar sig själva behöver de oss.
Och jag ska berätta för dig, att det är en uppgift för en ärbar kamel att föra människorna på dessa resor. Vi klarar en resa utan människorna, så klart, kan härbärgera allt vi behöver i vår egen kropp, men de skulle aldrig klara sig i öknen om det inte vore för oss.
Människorna skulle aldrig klara sig i öknen om det inte vore för oss.
Den här märkliga resan bar jag människorna över öknens sand och genom nattens kyla. De var ivriga, nästan barnsliga. De följde en stjärna, förstod jag snart.
En sak behöver du veta om stjärnor och kameler: det är naturligt för oss med tecken i skyn. Vi är så långa, så höga från marken, vi vet vad stjärnorna vill. Den här stjärnan ville leda oss, ville visa oss något. Det var som att en väg lystes upp, även den mörkaste natt. Och ibland fick jag höra vad människorna inte hörde: svag stjärnesång från skyn.
Människorna gjorde fel, stannade när stjärnan inte stannade, frågade en mänsklig kung om hjälp. En mänsklig kung! Det vet varenda kamel, att mänskliga kungar kan inget som inte kameler kan. Till sist stannade iallafall stjärnan vid ett stall, och människorna satt av. De tog med sig det som var dyrast och finast i packningen, och gick in i den låga träbyggnaden. Och vi kameler hörde stjärnan sjunga om änglars glädje och mänsklig frid, och vi njöt av stjärnsången.
Vi kameler hörde stjärnan sjunga om änglars glädje
Men vi kunde inte gå in i byggnaden, trots att det var en byggnad avsedd för djur. Vi var helt enkelt för högresta, för mäktiga i vår uppenbarelse, för ståtliga. Så det som människorna såg därinne, och som de pratade om hela vägen hem, det var bara för dem. Det är därför jag började med att säga att människor behöver veta mer om kameler. De behöver bygga högre dörrar till sina hus, och ordna så att vi storvuxna får komma in och se in i husen.
Men Gud hjälper en strävsam kamel. För i trähuset fanns en glugg, och genom gluggen lyste stjärneljus – samma som i öknen – och då såg jag bebisen, och just som min blick vändes mot honom, tittade han på mig. Och han fick se sin första kamel, och det var jag. Och hans små mörka ögon studerade mina stora mörka ögon och sedan, jag svär på att det är sant, såg jag hela världen speglad i hans blick: öknens ödslighet, rymdens väldighet och änglarnas sång, allt såg jag i människobebisens blick, och jag såg att det där människobarnet skulle bära som jag bär: långt och länge, utan näring, genom världens alla öknar och genom tillvarons alla svårigheter, och tålig som en kamel skulle han aldrig sluta bära.
Jag såg att han visste min hemlighet: att den som bär som en kamel, för honom sjunger stjärnorna. Och han blinkade åt mig i natten, medan stjärnorna sjöng.
En helig stund för en kamel.
Charlotte Frycklund, präst
Lämna ett svar