När du var ett barn, lärde du dig villigt och ivrigt allt du behövde. Du utforskade världen med lärande blick. Det var därför du grät och blev arg när du inte fick sätta på dig stövlarna själv, eller trycka på hissknapparna själv, eller själv få bestämma när det var dags att springa ut i trafiken.
Nu är du vuxnare, stillsammare, och en allt mindre del av din vardag kräver totalfokus på inlärning.
Men det är klart, mobilens funktioner, den nya tv-apparatens alla onödigheter, tusentals obegripliga ord och uttryck som korsar din väg, allt det där pågår omkring dig som en flod av information som du kanske vill fördjupa dig i, kanske inte.
Och medan du har full koll på hur bestick fungerar och hur man klarar att behålla sitt humör även om någon annan trycker på knapparna i hissen, finns det så många frågor kvar. Så mycket arbete kvar att göra.
Och det här är den hemlighet man inte kan berätta för de unga, för de skulle aldrig riktigt tro det: Det finns fortfarande mysterier som är lika opejlade för dig som gaffelns funktioner var när du var riktigt liten.
Vad är ett gott liv? Vem är vår nästa? Är Gud god?
Frågan om oändlighet, den största av alla rättvisefrågor: teodicéproblemet som ställer oss inför det förfärande och hisnande att Gud är god, men världen är ändå inte en trygg och fin plats. Frågan om mening. Frågan om vad som egentligen är ett gott liv. Frågan om vem som är vår nästa.
Du vet att Bibeln påstås ha svar om detta, men du försökte läsa Bibeln en gång, och om svaret fanns där, stod det definitivt inte i eldskrift när du öppnade boken. Kanske fanns det gömt bakom de karga uttryck som utgör de bibliska berättelserna, men de gav dig inte sina dolda djup. De berättade inte för dig. De ville dig inget.
Så nu sitter du här. Vuxen. Värdig. Kanske, om man tittar väldigt noga, lite gråhårig här och var.
Var inte rädd!
Och ändå är du samma person som när du var liten och kastade stövlarna omkring dig. Ändå är du en lärande individ.
Så plötsligt ser du det, som i en dunkel spegelbild: Gud sitter intill dig, som en tålmodig mor intill ett skrikande barn. Fortfarande. Gud håller dina händer när du behöver. Gud ser de stora och små frågor du ställs inför. Och Gud släpper dig inte, förrän du vet allt det där du behöver veta. Allt det där du undrar över.
Var inte rädd. Ta frimodigt livets stora frågor och Bibelns märkliga sanningar i din hand. Gå ut i livet med den nyfiknaste av blickar: Du är inte ensam. Du är aldrig ensam. Gud är med dig.
Läs fler texter om Septuagesima
Läs fler texter av Charlotte Frycklund
Lämna ett svar