Änglarna i Bibeln är vana vid att bära Guds budskap till människorna. Men ibland kan även en ängel bli lite överraskad.

Gud hade skrattat lite för sig själv när han skickade iväg Gabriel på sitt uppdrag. Gud skrattade ofta, förstås, men aldrig för sig själv. Hans skratt var en del av änglaglädjen, en del av himmelens vardag. Men nu? Oväntat.

Gud hade skrattat när Gabriel tagit emot uppdraget – gå till en ung flicka och berätta att hon ska få barn – och som vanligt hade Gabriel sagt: ”Jag börjar väl säga att hon inte ska vara rädd?”

Det var då Gud hade skrattat. Skrattet var så oväntat, så inkännande, att Gabriel blivit överväldigad. Gud förklarade snabbt: ”Hon kommer inte vara så rädd, kanske lite förskräckt. Du kan absolut använda din älsklingsfras, men börja inte med den. Börja med” – och här blev Guds röst majestätisk – ”Var hälsad, du högt benådade.”

”Uppdraget var klassiskt, men nyskapande.”

Gabriel gav sig iväg, men skrattet ekade inom honom. När skrattar Gud? Varför? Att kvinnor skrattade lyckligt – eller sarkastiskt – när han berättat att de väntade barn, det hade han sett. Men aldrig Gud.

Uppdraget var klassiskt, men nyskapande. För första gången var det flickan själv, utan man, som skulle få barnet. Gud skulle vara pappan. Gabriel förstod inte konsekvenserna, men själva budskapet? Klassiskt.

När han kom till flickan, som bakade bröd, kände han inget ovanligt i luften. Hon stirrade på honom när han kallade henne högt benådad, tillräckligt mycket för att han skulle få säga sitt ”Var inte rädd.” Men hon ställde raka motfrågor: ”Vad betyder din hälsning?” ”Hur ska det gå till?”

Och sedan – ögonblicket. Sekunden efter att han berättat färdigt. Sekunden innan hennes blick blev inåtvänd, som kvinnor han mött förut. Sekunden innan skillnaden: mellan ensamhet och moderskap, mellan utsatthet och utvaldhet, mellan längtan och väntan.

Då sade hon det.

Då förstod han Guds skratt.

”Jag är Herrens tjänarinna.”

Hon hänvisade till det första han sagt: ”Var hälsad, du högt benådade” – och satte honom på plats. En femtonårig flicka som satte en ängel från Herren på plats. Högt benådad? Kanske det, Gud hade ju sagt det. Men Maria själv sköt den beskrivningen åt sidan och rättade till honom, när hon svarade: ”Jag är Herrens tjänarinna.”

Gabriel kände det i magen. Insikten om hennes vilja att tjäna. Insikten om människans förmåga. Och en känsla ovanlig för en ärkeängel – ödmjukhet. Hon gick in i tjänandets roll. Såsom människor kan.

Tjänande – det känner alla änglar igen.

Och inom Gabriel ekade hennes ord och Herrens skratt. Hon var Herrens tjänarinna. Mänsklighetens villkor förändrades för alltid den dagen.

Hon tog emot uppdraget. Och så blev Gud människa.

Och det var med ett skratt.

Läs fler texter av Charlotte Frycklund
Läs fler texter om Marie Bebådelsedag