Vad är en hörnsten? Vad används den till och varför liknas Jesus vid en hörnsten? Inför helgen har jag fastnat för användningen av orden “hörnsten” i Bibeln.

Det var tydligen så förr, att när ett husbygge skulle inledas så var det viktigt att hitta riktigt bra stenar att liksom börja bygget med. En sten i varje hörn, som skulle ge stabilitet för huset. Och utifrån hörnstenarna kunde sen bygget börja.

Det där känns ju ganska rimligt. I alla fall förr i tiden. När det inte fanns teknik att dränera, armera och gjuta plintar. Att det var viktigt att hörnstenarna var stabila.

Nuförtiden känns det gammaldags. Att bara ställa dit några stenar som det ska gå att lita på för bygget. Och ändå ter det sig självklart, att en stabil stengrund gör ett stabilt bygge.

Men vi vet ju så mycket mer om husbyggen nuförtiden?

Det kanske är därför som jag både tycker att det är så självklart med liknelsen vid Jesus som grunden, som hörnstenen, och att jag ändå blir lite provocerad av den.

För jag vill nog ändå vara med och avgöra hur grunden ska se ut. För tänk om det är lite sankt (inte som i heligt) där mitt livs grund ska stå. Är det inte bra att säkra upp med lite plintar som jag själv kan gjuta, i form av lite andra livlinor? Det där att satsa allt på en hörnsten känns lite vanskligt. Att lägga alla ägg i samma korg, att satsa allt på ett kort, att bara lita på att det håller.

Det är så’na som jag som behöver den där liknelsen.

Jag som tror att jag behöver säkra upp på egen hand, som inte helt vågar lita på att det håller. Jag behöver ha tillit till Jesus, som Guds son, att jag kan stå stadigt på den grunden som han är.

Mina arbetsdagar är i sjukhuskyrkan, och här blir det ofta tydligt att den där tilliten behövs. Det är tydligt bland dom jag möter att grunden förutsätts. Både att dom jag möter förutsätter att jag har den grunden, och att den finns hos många jag möter. Att Gud är en parameter som räknas med. Att smärtan och sorgen kring sjukdom och död behöver riktas åt något håll, och att tacksamheten över livet och hälsan också har en riktning.

Jag lär mig och jag tar in. Jag känner livets mark under mina fötter och jag försöker lita på att grunden håller. Att hörnstenen håller också för mitt livsbygge. Att stabiliteten sällan beror på mig, utan att den kommer av den som skapat mig och satt mig att vara där jag är.

Och ofta kan jag då mitt i allt känna, att mitt liv blir sankt (som i heligt), och alltmer stabilt.

Mer texter om Femte söndagen i fastan.
Mer texter av Maria Agstam Häggkvist.