Jag har en son som inte tror på Gud. Han har sagt till mig att när jag kan bevisa att Gud finns, då ska han börja tro.

En dag frågade han mig: ”Mamma, varför tror du på Gud?”

Jag sade att jag inte vet hur och varför jag blev troende, eftersom jag varit det så länge, att Gud är någon som finns där när det inte finns någon annan. Det kändes som tafatta förklaringar.

Han sa så eftertänksamt som bara han kan, att en del människor kanske behöver förklara det oförklarliga, och då kanske bilden av Gud kan göra det. Han fortsatte: ”Det är inget dåligt med att tro på Gud. Alla religioner vill väl att människor ska vara snälla mot varandra, typ kärlek. Man förlorar ju inget på det.”

Jag tror inte att han börjat tro på Gud denna gång heller. Vårt samtal handlade egentligen inte om att övertyga den andre om något.

Vi har båda inställningen att man kan tro olika, och ska respektera varandras hållning.

Det som dröjde sig kvar hos mig efter samtalet är hur svårt det är att förklara för någon varför man är troende. När jag försöker formulera det, landar jag i att människan behöver Gud och Gud behöver människan. Det är så jag tänker nu i Kristi himmelsfärdstid.

När Jesus föddes, var det för att Gud bestämde sig för att bli människa för att komma oss nära. Han längtade efter sin mänsklighet.

Men de han träffade där och då var ju bara en bråkdel av alla människor. Gud längtar också efter att möta varje människa, överallt i alla tider. Därför behövde han lämna jorden.

Jag tror inte Jesus himmelsfärd var för att lämna oss utan för att komma nära oss.

Jag tänker på det när min son går förbi och ler mot mig, och mitt hjärta fylls av kärlek. Den kärlek jag känner för honom, är samma som Gud känner för oss.

Läs fler texter om Kristi himmelsfärd
Läs fler texter av Agneta Holmström