Som ganska ung såg jag filmen ”Amadeus” som handlar om musikgeniet Mozart. Vid flera tillfällen i filmen ber filmens skurk Antonio Salieri till Gud och eftersom han är italienare ber han förstås på italienska. Han börjar sina böner med ”Signore”. Salieris böner är väldigt innerliga och rörande och det var något med hur han talade med Gud som grep tag i mig.

Och jag har tagit efter Salieri när jag ber. Riskan är bara att inte alla skulle tycka det låter lika härligt när det inte är på ett exotiskt språk. Signore blir nämligen ”Herre” på svenska. Jag vet att många associerar det ordet till någon som trycker ner och dominerar över andra. Om det är så för dig hoppas jag kunna få över dig på min och Salieris sida idag för jag vet också något fantastiskt som sätter ordet ”herre” i mildare ljus.

I bibeltexterna vi läser i kyrkan på söndag står det om hur Mose möter Gud vid en brinnande buske. Mose frågar efter Guds namn och det står det så här:

Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att den som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.” (2 Mosebok 3:14–15)

Gud svarar alltså att han har det gåtfulla namnet ”Jag är”.

Och där jag har fetmarkerat ”Herren” står det i den hebreiska urskriftens själva verket ett litet underord på hebreiska ”JHWH”.

Det finns många åsikter bland forskare om hur vi ska förstå detta gåtfulla namn. Kanske som en påminnelse om att Gud är bortom vad vi kan förklara med våra ord. Eller som att Gud är själva grunden till allt som finns. Eller kanske att Gud är pålitlig och inte kommer ändra sig utan förblir som han är. Det där kan vi fundera på.

Man brukar anta att uttalet av Jag är/JHWH kan bli ”Jahve”. Men man vet faktiskt inte. Eftersom det här är det sätt Gud själv presenterade sig på innan han befriade folket ur Egypten så kom israeliterna att betrakta det som Guds heligaste namn. Så heligt att man med tiden slutade uttala det helt. Istället valde man att säga ”Herren” (Adonai) varje gång man kom till Guds namn i bibeltexterna. Och som vi ser omkring oss så även i vår bibeltext från andra moseboken.

Tittar man i våra svenska biblar står det därför ”Herren” på väldigt många ställen. I en del bibelutgåvor står det till och med HERREN med stora bokstäver.

Nu till poängen!

När vi stöter på ordet Herren som namn på Gud i bibeln är det inte alls ett namn som har med förtryck eller dominans att göra. I originalspråket står det heliga gudsnamnet där, det som israeliterna fick lära sig använda i samband med att Gud befriade dem ur slaveriet.

Vet vi det får namnet Herren får plötsligt en helt annan ton. Det är en påminnelse om att Gud är en som räddar och skyddar de utsatta!

De första kristna hängde förstås på. Man brukar säga att den äldsta kristna trosbekännelsen kort och gott lyder: ”Kristus är herre”. Det var en markering om att det är Jesus snarare än den världsliga kejsaren som verkligen har makten. Men det kan också förstås så att Kristus är HERREN. Att man identifierade denne Jesus som gått på jorden, dött och uppstått, med Gud själv. Gud som befriat ur förtryck på Moses tid och som nu genom Jesus befriar från självaste synden och döden.

Fler texter om Heliga trefaldighets dag
Fler texter av Tomas Jarvid