Lena visste precis var kyrkan låg. Förut, det kändes som ett annat liv, hade hon varit där ganska ofta. Hon ville inte kalla sig religiös. Jo, hon trodde på… något.
Och vad hon hade lärt sig om Gud och Jesus och så stämde det väl ganska bra in på hennes egna tankar och livsfilosofi. Allt vad ni vill att människor skall göra för er och så vidare.
Hon hade varit med i ungdomsgruppen ett tag efter konfirmationen. Hade trivts riktigt bra. Men sen, ja, av olika anledningar hade hon slutat gå så ofta. Var inget speciellt som hände eller så. Bara livet som kom emellan.
Och nu var det flera år sedan hon hade klivit in genom kyrkporten senast.
Hon saknade det.
Lugnet som hon kände när hon satt ensam i en tom kyrka. Bara hon och Gud.
Men också gemenskapen med de andra. Att bli sedd, få höra till. Känslan av att de tillsammans bidrog till att göra världen lite bättre.
Och så det där som hon inte riktigt kunde sätta ord på. Känslan av något större. Att det inte bara var ord, utan att det faktiskt fanns något mer, något större än henne själv.
Men nu hade det gått så lång tid.
Det kändes nästan pinsamt att gå in i en kyrka igen.
Som att hon hade ghostat dem och försvunnit utan ett ord, och nu trodde hon att hon kunde bara dyka upp igen och låtsas som om inget hade hänt?! Man gjorde liksom inte så. Struntar i någon för att sedan bara dyka upp utan någon förklaring. Men vad skulle hon säga?
Lena suckade för sig själv där hon stod på kyrktrappan. En stor skylt med ordet ”Loppis” hade fått henne att gå dit. Det stod att överskottet skulle gå till Svenska kyrkan i Utlandet och hon mindes hur Svenska kyrkan i Paris hade hjälpt henne när hon varit där som Au Pair. Hon tog ett djupt andetag, öppnade dörren och gick in.
Hon stod och bläddrade i en låda med böcker när hon hörde ett utrop bakom sig.
– Lena! Vad kul att se dig här!
När hon vände sig om kunde hon först inte placera den rundhyllta leende kvinna som stod framför henne.
– Du känner inte igen mig, va? sa kvinnan skrattande. Men visst är det du Lena? Ibland blandar jag ihop folk.
– Jo, det är jag, eller, ja, jag heter Lena, sa hon lite avvaktande.
– Jag visste att det var du! ropade kvinnan förtjust. Jag är Elsa, jag var ungdomsledare när du var här!
Elsa tog Lena under armen och snart satt de vid ett fikabord med varsin kopp kaffe framför sig. Det tog inte lång stund innan Lena kom ihåg Elsa. Hur kunde hon någonsin ha glömt bort denna bubblande kvinna? Elsa var lätt att prata med och snart fann sig Lena berätta hur hon tyckte det var pinsamt att komma tillbaka efter att ha varit borta så lång tid.
– Ash! sa Elsa, Det är helt OK! Visst, vi vill att du skall komma hit! Kyrkan och församlingen är ett hem dit du alltid är välkommen!
Men precis som med en familj så är det ok att åka iväg en stund.
Du är alltid välkommen tillbaka!
När hon lämnade kyrkan någon timme senare hade hon inte bara med sig en packe med böcker från bokbordet utan även en inbjudan från Elsa att komma till körövningen på onsdag och en uppmaning att ringa när hon ville.
Hon visste inte riktigt ännu om hon skulle gå eller inte. Men en sak hade verkligen fastnat. Precis innan de skildes åt hade Elsa lagt en hand på hennes arm, tittat allvarligt på henne och sagt:
– Kom ihåg, hur långt bort du än går så är det alltid bara ett steg tillbaka till Gud!
Djupt inom sig visste Lena att det var sant.
Snart kanske hon också var beredd att ta steget. Steget tillbaka hem.
Läs fler texter av Maria Scharffenberg
Läs fler texter om 3 söndagen efter trefaldighet
Lämna ett svar