Alla människor bär på en skörhet, och vi behöver behandla varandra varsamt – precis som muminmamman gör i Tove Janssons berättelse ”Det osynliga barnet”. Läs tankar inför helgen om att se varandra med Guds ögon.
Har du någon gång känt att du går genom livet utan att någon riktigt ser dig? Att du är mitt ibland människor men ändå osynlig? Många av oss bär på den känslan någon gång. Den skaver. Det är som om vårt hjärta ropar: ”Ser någon mig? Hör någon mig? Vet någon vem jag egentligen är?”
Jag som tycker om figurerna i Mumindalen tänker ofta på en av de berättelserna, där det finns en liten flicka, Ninni, som kallas det osynliga barnet. Hon har blivit osynlig för att en tant inte behandlat henne väl. Too-ticki, en annan figur i Mumindalen, kommer och lämnar Ninni till Muminfamiljen. Too-ticki säger att “folk lätt blir osynliga när man skrämmer dem tillräckligt ofta”. Jag tror det ligger väldigt mycket i det. Om någon behandlar en illa och skrämmer en så börjar man blekna i kanterna och bli osynlig.
Muminfamiljen kan inte se Ninni med blotta ögat. Men muminmamman ser djupare, ser Ninni även om hon inte syns. Med förmågan att göra så att Ninni känner sig sedd är hon varsam och låter det gå i Ninnis takt. Muminmamman har också en medicin, mormors fiffiga medicin”, som kan få Ninni att bli synlig. Läsaren får inte veta vad medicinen är för något, men jag tror att det är kärlek. Med hjälp av muminmammans kärlek blir Ninni synlig igen.
Så tror jag det är med Guds kärlek också. Gud ser oss när vi är osynliga. Det pratas i Bibeln om att Gud är ”seendets Gud”.
Men Gud behöver också oss till hjälp att se varandra. När vi låter Guds kärlek nå våra hjärtan kan vi sprida den kärleken till andra och se något djupare än alla omständigheter runtomkring. Tänk hur det vore att möta varje människa med tanken att hen är någon som ropar: ”Se mig, låt mig bli synlig!”
Riktig kärlek är varsam. Jag tror inte på begreppet ”tough love” – kärleken är inte tuff. Kärleken är mjuk, varsam och sårbar. Jag tror att alla människor bär på en sårbarhet och en skörhet, precis som Ninni. Och vi behöver behandla varandra varsamt, precis som muminmamman gör. Kanske börjar det med att våga se den vi möter, se på riktigt. Om vi ser på en människa genom Guds ögon, kan vi blir förvånade över det vi ser. Och kanske ser vi något dyrbart som vi annars hade missat…
Agneta Holmström, präst
Lämna ett svar