Jag har varit präst i över två decennier och borde veta. Jag tittar diskret runt mig. Ska jag sitta eller stå upp? När de första tonerna ljuder från orgeln ställer sig den äldre mannen bredvid mig sig upp och jag härmar honom. Under hela gudstjänsten har jag honom i ögonvrån och härmar hans rörelser. Jag står när han står, sätter mig när han sätter sig ner. Men det är en ekumenisk gudstjänst hos Gammel-Katolikerna och ritualen och de oskrivna reglerna är helt annorlunda än de jag är van vid. Jag är en främmande fågel och stapplar på bildliga Bambi-ben mig genom gudstjänsten.
Efteråt på kaffet är vi fyra olika präster från lika många kyrkor runt samma bord. Samtalet kommer snart att handla om likheter och olikheter. Och även om olikheterna är tydliga, är likheterna desto fler. Vi alla kämpar med vikande medlemssiffror samtidigt som vi tillsammans strävar efter samma mål. Vi alla längtar efter och försöker jobba för en bättre värld där människor lever i fred och frihet.
1925 bjöd Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom in till the Universal Christian Conference on Life and Work, det som sedan kom att kallas Stockholmsmötet. 600 ortodoxa och protestantiska kyrkoledare från 37 länder samlades för att ge uttryck för sin önskan om fred och kristen gemenskap. Idag, 100 år senare, är detta arbete kanske viktigare än någonsin.
Olika kyrkor och kyrkoledare världen över försöker på olika sätt samarbeta för att tillsammans arbeta för fred och frihet. Vi är fortfarande alla olika med delvis olika teologi och utgångspunkter. Samtidigt är vi en enhet, Kristi kropp i världen. Och jag tänker på orden i söndagens text: så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.
Ekumenik, som det kallas när olika kyrkor samarbetar, är inget konstigt eller ovanligt. Speciellt inte när man som jag jobbar i utlandskyrkan. Tvärtom är det vardagsmat och mer regel än undantag med ett nära samarbete med andra kyrkor.
Jo, ibland snubblar vi. Tittar på varandra och undrar för oss själva ”Varför gör de sådär?” Vi är olika. Jag känner mig aldrig riktigt hemma när jag går till en Katolsk eller Ortodox kyrka. Samtidigt delar vi samma längtan, samma tro. När vi ber Herrens bön, oavsett vilket språk eller i vilken version, känner vi gemenskapen. Känner vi, att vi trots allt, är lemmar i en och samma kropp.
Lämna ett svar