Jahaja. Semestern är slut. För mig och för dom flesta med mig. Det var fint. Och intensivt med allt som jag ville hinna med när jag ändå var ledig. Och vilsamt förstås, för jobb-parametern saknades. Men nu är det vardag igen. Fram till jul, typ.
Vardag är ett rätt trist ord för mig, det har det nog alltid varit. Något som möljar på, med enstaka avbrott av helg, fest eller semester. Ordet vardag har för mig en grå smak.
Förr i världen var det tydligare, att vardag var måndag till fredag, och sen kom helgen, då var det inte vardag. Särskilt på söndagen, när allt liksom stängdes ner och tog paus. Dom som gick till kyrkan gjorde det och dom som inte gjorde det, gjorde ändå saker som inte gjordes på vardagar, tog fram finporslinet och lagade söndagsstek.
Nu är det lite mer jämntjockt med det där. Många har jobb som inte gör skillnad på vardag och helg. Många äter godis hela veckan, lördagsgodis verkar vara utdaterat. Onsdag är lill-lördag, och på söndag går det bra att storhandla för affärerna har lika öppet som på tisdagar.
Viktigt att vila
Jag tänker på det där i relation till kyrkan och till Gud. Förr var söndagen den vilodag som skulle helgas, nu gör vi lite som vi vill. Vad gör det med vilodagen och vad gör det med helgandet? Att vila är viktigt det vet vi, och det får ni läsa mer om någon annanstans, men jag vill stanna till inför helgandet? Att låta Gud få en del av mitt liv, att en del av mitt liv blir helgat, och frågan är om det ska vara ”söndagsdelen”?
Jag har egentligen ingen synpunkt på tidens gång och dom förändringar det innebär. En del var bättre förr, men verkligen inte allt. Jag äter gärna godis på tisdagar, och går gärna i mässan på onsdagar. Jag tycker också om att storhandla lite senare på kvällen, när resten av världen lugnat sig lite.
Helgandet
Och jag skulle vilja använda den bilden också till min fundering vad gäller ”helgandet”.
För egentligen är det mer likt min Gudstro. Att jag behöver Gud när det är helg och om det är då jag går i kyrkan, absolut. Men egentligen är Gud ännu viktigare i min vardag. Som grund, som samtalspartner, som hjälp och som mål. Så att det gråa, det som vardagen representerar, också får livslust, ursprung och mål.
Varje år efter semestern bestämmer jag mig för att leva så att semester inte är livsavgörande för att jag ska orka med vardagen. Att semester är fint och bra, men att jag ska låta vardagen innehålla också det som jag förknippar med semester. Det går bättre och bättre med åren, faktiskt. Och jag lär mig också alltmer om att vardag bär smak av flera färger än grått.
Jag ska fortsätta mitt lärande och växande den här hösten. Fortsätta låta vardag och helg blandas. Ta med mig det som smakar semester in i vardagen, och låta ”helgandet” pågå så att vardagen också gör plats för Gud, räknar med Gud. Min bön inför höstens alla vardagar:
”Gud, tack för alla dagar. För ljusa och mörka dagar. För festdagar och vardagar. Jag ber att du envist ska vara med, alla sorters dagar. Till tidens slut. AMEN”
Fler texter av Maria Agstam Häggkvist
Fler texter om 11 söndagen i Trefaldighet
Lämna ett svar