Samma år som jag skulle fylla 30 år blev jag fri från relationer som gjort mig väldigt illa under många år. Jag hade ägnat lång tid åt att hitta strategier för att hålla människorna jag tvungen att ha i mitt liv borta från det som verkligen var mitt liv.
Det var ett heltidsarbete och det var inte konstigt att jag drabbades av utmattning när jag bara var 20 år gammal. Tio år senare hittade jag kraften och modet att bryta mig fri.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men friheten var inget av det jag föreställde mig. I efterhand tänker jag att jag trodde att frihet betydde att allt skulle bli bra på en gång, att när människorna som gjort mig illa försvann, då skulle allt bli bra. Jag trodde nog att det skulle gå över en natt. Det gjorde det inte. Det förvirrade mig mycket i början, borde inte allt vara bra nu när jag är fri?
Det visade sig att frihet var något helt annat än de människor som gjort mig illa så länge försvann. Jag försökte glömma. Minnena blev mer och mer påträngande. Det tog flera år, och jag behövde hjälp för att förstå att friheten aldrig suddar ut det som varit.
Frihet på riktigt var aldrig att glömma.
Frihet var att möta mina mörkaste stunder. Frihet var att acceptera att alla de svåra upplevelserna var mina. De var en del av mig. Jag behövde inte vara glad över de erfarenheter jag gjort, eller älska människorna som gjort mig så illa under en stor del av mitt liv. Jag behövde erkänna för mig själv att det var mina erfarenheter och även om det fanns människor som bar skuld för mycket av det mörka i mitt liv så var konsekvenserna nu mina att ta ansvar för.
Frihet var att långsamt våga acceptera mig själv sådan som livet gjort mig. Frihet var att äntligen våga tro att jag var möjlig att älska, av Gud och av medmänniskor. Frihet var att låta skammen sköljas bort och att våga vara precis så sårbar som jag var. Frihet var till sist att jag inte behövde gömma någon del av mig själv. Jag behövde inte vara rädd för att några skulle förstöra det som var bra för mig, eller dölja vad jag var utsatt för av människor vars uppgift borde vara att göra mig trygg.
Jag fick leva ett helt liv. Jag behövde inte dölja någon del av mig, som jag hade gjort i så många år. Jag kom äntligen hem till mig själv, jag levde inte längre i två världar, där den ena till vilket pris som helst måste hållas hemlig för att inte smutsas ner. Jag blev en, och med tiden kom jag kanske att bli lite mer av den Gud tänkte sig.
I den här texten har jag använt ordet ”jag” väldigt många gånger.
Jag trodde alltid att frihet var att glömma allt som hade med mitt eget jag att göra. Det visade sig vara tvärtom. Allra först behövde jag hitta mig själv. Numera tror jag att det är precis så det måste vara. För att vi ska bli fria behöver vi först och främst hitta oss själva, acceptera det av våra liv som vi inte kan förändra. Vi behöver lära känna oss själva, våga vara med oss själva, våga tro att Guds kärlek gäller oss också. Det är det som befriar oss från att ständigt fokusera på det egna.
Det är lätt att skriva och svårt att göra. Det är ett arbete som vi behöver göra själva, men inte ensamma. För jag tror också att äkta frihet uppnås i gemenskap, när vi får höra ihop med andra människor. Därför behöver vi hjälpas åt att skapa gemenskaper där vi alla kan läka och bli fria. Frihet var något helt annat än jag förväntade mig. Frihet visade sig vara svårare och sårigare än jag trott, men också större och vackrare än jag någonsin kunde föreställa mig.
Fler texter av Emelie Ekelund
Fler texter om 12 söndagen efter trefaldighet
Lämna ett svar