Ondskan är en drake, det står i Bibeln. Den vrålar och sprutar eld, hatar och förgör. Och kan besegras, med styrka och listighet. Det kräver allt av den som ska besegra draken, all ridderlighet och godhet en människa kan uppamma: mod bortom all rimlighet att gå inför denna farliga varelse, Guds beskydd och människors respekt, det krävs du använder varje uns av din skicklighet.
Men du kan. Det är möjligt. Det går att besegra ondskans förfärliga drakighet.
Det är på något sätt alldeles för lätt med drakar. Man hugger huvudet av dem och deras makt är borta. Man besegrar dem och vinner, enligt sagorna, prinsessan och halva kungariket. Och så lever alla lyckliga i alla sina dagar.
Det är när ondskan inte låter sig besegras, som vi ska vara rädda
Har du varit med om det någon gång, när ondskan gör sig omöjlig och pytteliten? Svårupptäckt smyger den sig in i tankar och känslor, i otillräckligheten hittar den rum, ur hjälplösheten tar den sin näring. Den är inte nogräknad, den kan bygga sitt näste i både självförtroendet och självföraktet. Plötsligt är du fångad av en skugga. Den växer som ett mörker inom oss och utom oss.
Det är ondskans odrakighet. Den kommer inifrån och utifrån, bor i hjärtat och bor i världen. Och överallt sprider den sitt mörker.
Det är osynligheten och litenheten, kanske ubikviteten, som gör den farlig. Den är miljardtals små osynliga drakhuvuden, omöjliga att räkna, omöjilga att kontrollera. Hugg av ett, det växer ut nya, på helt andra platser.
En drake? Bom, klofs, och huvudet är borta, faran avvärjd. En enda hjältemodig insats och ordningen är återställd. Ondskan? Tusentals småhuvuden överallt, som äter sig in och stannar kvar. Blir en del av verkligheten. Omöjliga att strida emot.
Så vad kan vi göra? Inget, det är hela sanningen, och världen är vårt vittne. Det är mörkt omkring oss, skuggor som breder ut sig och tar över. Vad gör vi då?
Finns det något vi kan göra?
Vi kan spana efter ljuset
Gör det. Det finns ett ljus som får mörkret att spricka, som får små ondskehuvuden att rulla, som får godheten att hitta sin plats. Det är Gud som ger det ljuset, som är det ljuset, och det är du som bär det ljuset omkring med dig. Det kan kännas svagt, flämtande, på väg att slockna, men det är fortfarande ett ljus du bär i din hand. Du kan lysa upp någons innersta mörker med din personlighet, med din närvaro, med ditt leende och med din omsorg. Guds kraft kan verka genom dig.
Det kommer inte att ordna sig med en snabb atletisk-krigisk insats. Men det kommer att komma ett ljus som mörkret inte har kraft att stå emot. Långsamt lyser det upp i mörka garderober och tar sig in bakom låsta dörrar, där människor sitter instängda och skrämda i mörkret. Långsamt, utan att skrämmas, fladdrande och flämtande, bärs det till alla som sitter i kompakt natt.
Jag tror det. Och det är genom min tro på det som jag orkar fortsätta med det lilla ljus jag har.
Våga tro det du också. Bär ut ditt ljus i världens mörker.
Du behövs.
Fler texter om Mikaelidagen
Fler texter av Charlotte Frycklund
Lämna ett svar