Vill jag älska min nästa?

Jag lyckas verkligen inte alltid med det där som sticker ut som något av det viktigaste i Jesu undervisning, att älska min nästa som mig själv. Särskilt svårt är det när det är en (som jag tycker) lite svår människa. Kanske någon som inte riktigt ser ut som jag, kanske någon som har en helt annan syn på livet än jag. Kanske är det någon som jag tycker inte riktigt kan bete sig. Den har jag särskilt svårt att älska, faktiskt.

Jag är inte stolt över det, men så är det nu ändå.
En viktig fråga är ju om jag ens VILL älska min nästa som mig själv? Men det vill jag nog. Jag vill försöka i alla fall. Göra mitt bästa, liksom. Som präst är det ju tydligt vad jag predikar, och då är det väl bra om jag också försöker leva efter det (som jag själv predikar).

I jobbet som sjukhuspräst finns det strategier i möten med människor som handlar om empati och sympati. Att jag i möte med människor tänker att ”det kunde varit jag”. Då blir jag ödmjuk och öppen. Jag tänker inte att den jag möter är en annan sort än jag, en människa som hamnat i situationer där jag aldrig skulle kunna hamna. För det kunde varit jag. Det gör att jag vill förstå. Att jag kan lyssna och vara öppen för den andre. Jag kan tänka att det kunde varit jag, och på det sättet ställa mig bredvid och inte göra skillnad på människovärdet hos mig och den vars historia jag får dela.

Men det är också viktigt i mitt möte med en annan människa att jag tydligt vet att ”det är inte jag”. För att hålla mitt eget tillbaka, för att inte göra någon annans smärta och liv till mitt eget, och för att inte göra anspråk på att jag helt förstår. Att jag vet att alla människors situation är olika och jag kan aldrig helt och fullt förstå någon annan. För mig som samtalskompis och själavårdare hjälper det också att hålla sund distans mellan det jag möter och det som faktiskt är mitt eget.
Det kunde varit jag. Men det är inte jag.

I gamla testamentet frågar Abel ”ska jag ta vara på min broder”, och i den frågan ligger både skuld i att situationen blev som den blev och åsikten att Kain får väl iallsindar ta ansvar för sig själv. Men svaret som sen går som en röd tråd genom hela Bibeln är ”ja”. Du ska ta vara på din broder och din syster. Du ska inte göra skillnad på människor. Du ska älska din nästa som dig själv.

Och alldeles särskilt gäller ju uppmaningen när det känns svårt, för annars går det ju som av sig självt. Jag har inte så svårt att älska den jag redan gillar. Men det är svårare att känna äkta människokärlek för den som är helt annorlunda än jag, för den som jag inte delar livssyn med, för den som jag inte tycker riktigt kan bete sig.
Jag övar. På min arbetstid och på min fritid, övar jag.

Jag lyckas verkligen inte alltid, men jag ger inte upp. För om jag verkligen, verkligen, vill leva efter devisen att inte göra skillnad på människor, då ställer det krav på mig. Krav på att kunna sätta mig in i människors upplevelser, och att hålla tillbaka mitt eget. Krav på en människokärlek som är svår men inte omöjlig.

Och jag tror faktiskt helt ärligt att världen behöver människor som åtminstone vill och försöker älska sin nästa som sig själv, och jag vill leva i en sån värld. Hur vill du?

Gud, hjälp mig att göra din vilja. Inte som jag vill, utan som du vill. Amen.