Vi är mitt i adventstiden och det börjar kännas som att julen närmar sig. Förväntan och kanske en del stress sprider sig bland oss, beroende på hur vi känner inför stora högtider i allmänhet och julen i synnerhet. Oavsett vilken känsla som ligger överst, så ÄR advent en tid av förberedelse.
I den kristna julens berättelse är det en förberedelse på Guds sons ankomst. Det är ju vår kärna och stjärna i julen. Den tredje söndagen i advent handlar bibeltexterna i kyrkans gudstjänster om att ”bana väg för Herren”. Vad betyder det att bana väg för något, och vad betyder det att bana väg för Herren?
Jag tänker mycket på det där att ge plats för olika grejer i mitt liv. Jag har fått träna på att säga nej, och lärt mig att när jag säger nej till något så blir det samtidigt ett ja till något annat. För när jag inte kan vara på två ställen samtidigt eller kompromissa med tiden, så kan jag vara mer helhjärtat där jag är.
Jag har rensat en del i källare och förråd på senaste tiden. Slängt en del, men också medvetet behållit sådant som jag tycker om och vill ha kvar. Gjort bättre plats för det jag vill behålla. Valt och prioriterat. Och fått utrymme över, om det skulle behövas.
Att bana väg kan tänkas innebära det. Att göra plats.
Men det ligger också en rörelse i det där uttrycket. Att bana väg för något är mer än att bara göra en plats där något kan få finnas. Det handlar om att ta emot något som är i rörelse, att liksom röja en väg där det är igenväxt eller igenkorkat så att något mer (något nytt?) kan få växa fram.
Det känns ärligt talat lite tungt, tycker jag, att bana väg för Gud. Som om Gud inte kunde bana sin egen väg. Och också lite märkligt, känns det. Som om Gud inte redan är här.
I evangelietexten denna söndag berättas det om Johannes döparen, som verkligen banade väg för Herren. Han berättade vitt och brett om den som skulle komma (Jesus) och manade till eftertanke och omvändelse. Det är stort, och hans uppgift var mäktig. Men vi lever i eftervärmen av det där. Johannes tid var för länge sen och Jesus har ju redan varit här. Och är här fortfarande, har han ju lovat.
När jag tänker på det där med att bana väg för Herren, så faller mitt eget rensande och prioriterande lite platt. Det är klart att det är bra att göra plats för det som är viktigt. Och min gudsrelation är viktig. För mig är det avgörande i adventstiden att Jesus kommer. Det är avgörande i min tro att Gud blev människa.
Och ändå: På riktigt tror jag att Gud inte är beroende av särskilt mycket plats, och det finns inget krav på mig för att Gud ska komma. Jag tänker nog snarare att Guds ankomst är lite mer som efterrätt. Och det finns liksom alltid plats för efterrätt.
Gud är redan här
Jag tror att jag behöver tänka på mina prioriteringar, för det är klart att Herrens ankomst kan drunkna i allt annat jag fyller mitt liv med. Och jag kan verkligen missa att Gud (redan) är här. Men att vara öppen är inte detsamma som att vara tom. Och när Gudsnärvaron fyller mitt liv, är det mer som när torrt ris får vätska, som när sockerbiten sötar hela kaffet utan att koppen svämmar över, som när soluppgången färgar morgonhimlen rosa, som när mitt hjärta fylls av värme och kärlek utan att det för den skull varit tomt från början.
Jag tackar Johannes och alla som gått före med evangelisation i kraft och styrka, men när jag banar väg för Herren i mitt liv, så öppnar jag mitt hjärta. Det är inte tomt där från början, men det får en ny färg, en annan värme, när jag känner Guds närvaro.
Jag vill möta julens Gudsnärvaro med ett öppet hjärta. Kanske är det ändå där som jag till sist behöver bana väg.
Fler texter av Maria Agstam Häggkvist
Fler texter om Tredje söndagen i advent
Lämna ett svar