Trettondag jul, en stjärnedag

Har du koll på varför det är röd dag idag? Ja, det hörs förstås på namnet att det är något med tretton. Tretton dagar sedan juldagen, närmare bestämt. Denna dagen på kyrkoåret minns vi några mytomspunna karaktärers besök hos Josef, Maria och det lilla barnet.

Ibland kallar vi dem visa män, ibland Kaspar, Melker och Baltasar, ibland heliga kungar, kanske de som följde stjärnan. Bibeln kallar dem österländska stjärntydare och traditionen har kommit att säga att de var tre. Syns de i en julkrubba är det ofta herrar med färgstarka kläder och de är inte sällan tydligt att det ska se ut som om de inte riktigt passar in.  

Det står alltså inte att de är tre till antalet i bibeln utan att de är ”några”. Det är alltså inte helt otänkbart att de var en större grupp. En festlig bild dyker upp i mitt huvud, av en liten folkfest som besöker dem.

Däremot får vi höra något om vad de tar med sig till det lilla barnet. Något att äta, något att dricka och något som håller den lille varm? Nej, knappast. De tar med sig guld, rökelse och myrra. Ganska svåra gåvor till ett barn, men passande gåvor till det barn som vi kommer att kalla Kristus.

Det är gåvor till en kung, en präst och en läkare. Egenskaper som vi kommer att känna igen hos Jesus. Han som leder, välsignar och helar sitt folk. Vi har kanske fokuserat för mycket på vilka de var och hur många – och för lite på vad de tar med sig.

Vad skulle vi ge?
Du skulle nog göra som dem om du besökte ett nyfött barn, och ta med dig något. En liten symbolisk sak som berättar något om vad du önskar barnet eller vill ge dess föräldrar. Stjärntydarna kommer med symboliska gåvor som säger något om det nyfödda barnet.

Vad skulle du ta med dig till stallet där för länge sedan? Föreställ dig att du fick komma dit. Till platsen där Gud blir människa och läggs i en ung moders armar och en utsedd far som snart ska ta sin lilla familj på flykt till Egypten.

Jag tänker och tänker, men jag kan inte komma på något att ta med mig. Jo, förutom vår tids blöjor kanske. Jag inser att jag mest skulle komma med förundran och att jag nog skulle ha svårt att hitta ord som känns rätt. Vad skulle du säga till Maria, Josef och det lilla barnet?

Stjärntydarnas första handling var inget genomtänkt tal, nej, det var att falla på knä och hylla barnet. Tänk om vi skulle ställa oss i gemenskap med dem?

Tänk om vi skulle göra samma handling som dem, i vårt inre? Låt oss stanna upp och hylla honom. Mitt i allt vårt eget.

Stanna upp vid stjärnan
Låt oss inte oroa oss så mycket för vad vi kan bära dit, utan vem som är buren på den platsen. Vi kan lämna guld, rökelse och myrra hemma och istället komma med oss själva.

Det är kanske den enda gåvan barnet egentligen önskar sig, att också vi stannar upp vid platsen där stjärnan var. Platsen där himmel och jord möts. Platsen där Guds röst ekar ut i natten. Hör du? Det är den minsta av röster i den största av kärlekshandlingar.

Kom!

Läs fler texter om Trettondag jul
Läs fler texter av Catharina Carlsson