Du går i mörkret, men du går inte ensam. I de trasigas gemenskap får smärtan sin rätta plats. Din vandring kan vara till tröst för andra.
Du ska ta med dig din smärta när du går. Du kommer att behöva den längre fram.
Du har skadats av livet, fått dina ärr. Du har vilat och väntat och långsamt börjat bli hel igen. Och nu känner du kallelsen dra i dig: ditt liv är inte bara ditt, du är till för andra. Du behöver resa dig upp, få göra något. Du är ännu skör, men du är dig själv igen. Det är dags nu.
Du ska ta med dig din smärta när du går.
Det är dunkelt i världen, det kan ingen förneka. Mörkare än på länge. Var finns godheten, omtanken, respekten? Dolda i dimma. Men du vet, det är ditt eget utanförskap, din egen oro som talar till dig, och den har lärt dig: det finns ett lidande därute. Du måste dit, behöver gå ut, just nu, och vara Guds händer i världen. Det är din uppgift, ditt kall, det är tydligt för dig att du ska göra det.
Du ska ta med dig ett ljus när du går.
Det blir inget kraftfullt ljus, de är inte bra i dimman, då slår dunkelheten tillbaka mot dig som en vägg. Du ska ta ditt spröda stearinljus, tända det, och lyfta det i skyn. Det kommer att fladdra men inte slockna, inte att brytas av. Det ska leda dig fram.
När du går där med ditt ljus, ska mörkret brytas.
Inte bara av dig, utan – oväntat – också av andra. Svaga prickar, tynande lågor, långt borta. Är det verkligen ljus, eller bara en illusion? Ju längre du går desto tydligare ska det bli: Det vandrar andra svaga lågor därute. De flämtar, men de flammar.
Du ska möta de andra på vägen.
I skenet av ljuset ska ni se varandra, ärrade, sårade och trassliga. Precis sådana som ni är. Ni ska känna igen något hos varandra. Ett svagt ljus, buret av en trasig vän, det är den här gemenskapen du hör till. Ni ska le lättat mot varandra, men vandra i tystnaden, bärande era ljus.
Och ni ska bära smärtan med er när ni går.
Nu växer skaran av ljusbärare. Ni blir allt fler, och snart blir det milda ljuset så starkt att det blir tydligt för andra, de som ännu vandrar ensamma, att ni är något större än de flämtande ljusen: tillsammans bildar ni en katedral, en vandringskyrka, en plats för alla som är ensamma och sargade och tröstlösa.
I ena handen ljusen, i andra bär ni smärtan.
Och ditt eget lidande buret, bär på tröst. I de trasigas gemenskap får smärtan sin rätta plats, blir en hjälp för andra som behöver hitta rätt. Din smärta blir en hamn för någon annans sorg, ur ångestens delade erfarenhet växer värmen fram. Din ensamhet hittar sin rätta boning här – bland de som, liksom du, bär på sår.
Det var därför du skulle ta med dig din smärta.
I katedralens ljus ser ni varandra. I katedralens mildhet möter ni varandra. Och i katedralens mitt går han som bär det lidande som är mänsklighetens hela svärta, och där syns det som bara går att se för den som vandrat genom sorgedimman: en Gud som blev som vi, en Gud som led med oss, en Gud som vet att först i mörkret kan ljuset finna sin fulla mening.
Charlotte Frycklund
Läs fler Tankar inför helgen av Charlotte Frycklund
Läs fler texter om 21 efter Trefaldighet
Lämna ett svar