Tankar inför Kristi himmelsfärds dag, 5 maj
När jag möter vänner och bekanta undviker jag att ta i hand. Lite bakterienoja som jag borde bli av med.
För visst är det en lokal vana att skaka hand med dem man träffar. Ibland räcker jag upp handen istället och viftar snabbt från andra sidan gatan, rusandes förbi. Då och då får jag ett par kindpussar när jag möter någon som föredrar den traditionen. Vissa personer bugar hellre vackert. Man kan uttrycka hej och hejdå på så många sätt utan ord.
Ett mer ovanligt sätt att hälsa uppvisas av Jesus när han säger adjö till sina vänner vid veckans bibelberättelse:
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. (Luk 24:50)
Det är dags att ta farväl. Då skakar Jesus inte hand med sina vänner utan lyfter sina händer. Båda händerna. Och inte till vilken hälsning som helst utan till välsignelse, en helig hälsning. Här sker det i en alldeles speciell situation. Berättelsen fortsätter:
Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himmelen. (Luk 24:51)
Häftigt. Jesus flyger upp till himmelen inför ögonen på sina förbluffade kamrater. De måste ha känt sig helt paffa.
Viktigast idag i denna fascinerande berättelse är dock inte dessa astronautfasoner, att Jesus åker upp som ett raket, eller kanske mer långsamt och vackert såsom en ängel. Vi har ju hört om rymdfärder och satelliter förr. Inget nytt där.
Det mäktigaste i berättelsen är den lilla gesten. Jesu upplyfta händer som bemöter vännerna med en välsignelse. Det sker på ett slags heligt teckenspråk som förstås i alla kulturer. Som berör oss alla.
Jesu armar är så kraftiga att de aldrig tröttnar, inte ens efter en lång stund i samma position. Med våra armar är det värre. Det börjar rycka i musklerna ganska snart om vi inte ändrar ställning. Tänk då att Jesu händer fortfarande är lyfta över alla hans vänner, över oss. Över alla länder, alla folk. Över dig och över mig.
Det är kärleksfulla händer som strålar ut omsorg och kraft. Det är en levande beröring som vidrör oss ömt och fyller oss med glädje och frid.
Du kan också räcka upp din hand – i kyrkan eller hemma i all stillhet. För att hälsa tillbaka, för att vinka till honom och visa att du litar på honom och vill tillhöra hans kompisgäng. Att du vill tacka och ta emot hans välgörande välsignelse.
Berättelsen ovan slutar så här:
De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud. (Luk 24:52-53)
Satu Rekola
präst i Göteborg
Lämna ett svar