Jag såg nyligen den prisbelönta filmen Gudar och människor. Den baseras på en verklig händelse från ett kristet kloster i Algeriet på -90-talet. Våld och terror tar över regionen, men trots faran blir munkarna allt mer övertygade om att stanna kvar.
Jag kan inte släppa den gamle doktorn i filmen. Han dykt upp i mitt inre gång på gång. Och nu, med fastlagssöndagens texter och tema framför mig, så är han där igen.
De där små, pliriga ögonen, den där besvärliga hostan och det där finurliga leendet. Också hans raka besked: Att åka är att dö!
Jag vet att han på ett sätt har fel. Han blev ju dödad, tillsammans med de sina medbröder. Bröderna i Atlasbergen som valde att stanna kvar trots hoten från terroristerna och trots påtryckningarna från militären. Det han sa var fel, men det var sanningen.
Att stanna kvar var inget lätt val, det var fyllt av ångest, heta diskussioner, förtvivlan, tvivel och isande rädsla. Men för den gamle doktorn Luc var det klart: Att åka är att dö!
De stannade för att tjäna. Kön var alltid lång till Lucs gratismottagning. Men en dag försvann alla i kön. Terroristerna kom med en skadad som behövde vård. Folk blev vettskrämda och drog sig snabbt undan. Men den gamle doktorn Luc, trots sin vettskrämdhet av en situation fylld av våld, såg bara människan på båren, en människa som behövde hans hjälp.
”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav”, står det i Markusevangeliet.
Om bröderna hade tänkt förnuftigt hade de tackat ja till det beskydd som militären erbjöd och sen, när situationen blev ohållbar, lämnat sitt kloster, sin by i Atlasbergen, för att fortsätta munklivet någon annanstans. Det hade varit det kloka. Det hade vi alla tyckt varit det enda rätta.
Men den gamle doktorn sa: Att åka är att dö!
Så blev de till sist bortförda. Slutscenen på bioduken är när de gör en besvärlig vandring upp över ett snöklätt berg omringade av terrorister med vapnen riktade mot sig. Det är svårt att gå för alla, men svårast för den gamle doktorn med sin astma. De försvinner in i dimman och snön, vandrande vidare på sin väg upp mot…
Kärlekens väg. Då för länge sedan, en man tillsammans med sina lärjungar som inte verkade ha förstått så mycket.
Kärlekens väg. Då, 1996, uppför de snöklädda Atlasbergen. En mening vi inte kan förstå, men samtidigt som nu 2011 förlöser en hel (bio)värld.
Kärlekens väg. Idag börjar vi med: Allt för att utrota Hungern!
”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”
Per Kristiansson, kyrkoherde i Källstorps församling.
Lämna ett svar