I m\u00e5nga \u00e5r hade jag som granne direkt utanf\u00f6r huset en stor ek. En s\u00e5dan d\u00e4r som k\u00e4nns som ett urtr\u00e4d. Gammal och h\u00f6g, h\u00f6gre \u00e4n v\u00e5rt hus som \u00e4nd\u00e5 var fem v\u00e5ningar h\u00f6gt. Jag kunde se ut p\u00e5 den fr\u00e5n vardagsrumsf\u00f6nster och k\u00f6ksf\u00f6nster p\u00e5 ena v\u00e5ningen, och fr\u00e5n sovrumsf\u00f6nstren p\u00e5 andra v\u00e5ningen. Det var fint att ligga i s\u00e4ngen och se in i den en stund innan jag somnade, eller efter att jag hade vaknat. En v\u00e5r kunde vi fr\u00e5n k\u00f6ket f\u00f6lja f\u00e5gelungarna som kl\u00e4cktes och b\u00f6rjade flyga ut ur boet fr\u00e5n parkettplats eftersom boet l\u00e5g i en grenklyka precis i h\u00f6jd med v\u00e5rt k\u00f6k. Jag \u00e4lskade att ligga i h\u00e4ngmattan p\u00e5 \u00f6vre balkongen och se l\u00f6vverket sakta r\u00f6ra sig i vinden. Den d\u00e4r eken\u00a0var en v\u00e4n.<\/p>\n
Det var en gammal v\u00e4n. Den m\u00e5dde inte bra. Den b\u00f6rjade ruttna. Och n\u00e4r ett tr\u00e4d \u00e4r s\u00e5 stort och s\u00e5 omf\u00e5ngsrikt f\u00f6rst\u00e5r man att om det faller omkull s\u00e5 landar det p\u00e5 n\u00e5got som inte kommer att klara sig s\u00e5 bra n\u00e4r det h\u00e4nder. Med andra ord b\u00f6rjade min v\u00e4n bli farlig f\u00f6r sin omgivning och m\u00e5ste tas bort. Det var en stor sorg \u00e4ven om jag f\u00f6rstod varf\u00f6r det m\u00e5ste ske. Det blev s\u00e5 tomt efter eken. Jag bodde i m\u00e5nga \u00e5r till i den l\u00e4genheten, men vande mig aldrig riktigt vid tomrummet.<\/p>\n